Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Manzoors pandemibok kan fördjupa debatten

Amina Manzoor är en prisbelönt vetenskapsjournalist och medicinsk reporter på Expressen.
Foto: C. Sturmark / Fri tanke
Ida Ölmedal.
Foto: OLLE SPORRONG

I ”Pandemier!” utbildar Amina Manzoor pedagogiskt och personligt om pågående och tidigare pandemier.

Ida Ölmedal hittar en ambitiös folkbildare som lyckas visa pandemihanteringens skadliga konsekvenser för jordens barn.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Amina Manzoors bok ”Pandemier!” har redan väckt viss uppståndelse. I ett avsnitt beskriver nämligen vetenskapsjournalisten hur hon säger upp sig från Dagens Nyheter mitt under covidkrisen efter att hon upplevt sig orättvist behandlad.

Men den som söker en inifrånskildring av konflikterna på den stora morgontidningen bör hellre lyssna på P1:s ”Medierna” än springa och skaffa boken. För även om chefredaktören Peter Wolodarski och hans angrepp på den svenska coronalinjen har en roll i ett av bokens spår, det om polarisering, så handlar ”Pandemier!” mer om själva sakfrågorna: Vad är en klok strategi mot smittspridning? Och hur vet man det? Det är också där den är som mest intressant.

Manzoor gör ett ambitiöst försök att berätta vad som hände när covid-19 slog klorna i Sverige. Boken inleds med ett nördigt kapitel om hur man värderar forskningsartiklar. På vägen lär man sig sedan en hel del om olika sorters antikroppar, superspridare och tidigare katastrofsmittor, från ryska snuvan och spanska sjukan till svininfluensan.

Författaren vågar sig också på några slutsatser. Sverige har hittills klarat pandemin genomsnittligt internationellt sett, men med fler döda än våra nordiska grannländer. En delförklaring är att Sverige väntade för länge med att sätta in åtgärder, både när smittan kom hit och när spridningen ökade igen under hösten. Men att så många dog på äldreboenden handlade inte så mycket om landets övergripande strategi som om andra problem, som brist på skyddsutrustning och dåliga villkor i äldreomsorgen, resonerar hon.

Samtidigt argumenterar Manzoor för att det varit lyckat att grunden i strategin varit frivillighet. Lockdown är ett sämre alternativ. Länder som stängt ner har tillfälligt kunnat hejda smittspridningen, men strategin har varit kortsiktig och dålig för folkhälsan och samhällsekonomin. 

Det var inte bara Sverige som sysslade med ett ”experiment” under 2020. När vi lägger all vår kraft på att undvika en risk – sjukdomen – glömmer vi bort andra.

De mest skakande uppgifterna rör barn. Nedstängningarna har bland annat lett till matbrist, och inte bara i de fattigare delarna av världen: 200 000 barn i Storbritannien beräknas ha fått hoppa över måltider under nedstängningen. Vaccinationer mot mässling och polio har ställts in i vissa länder. Enligt Unicef påverkades 1,5 miljard barn av skolstängningar under våren 2020 och en tredjedel av dem hade inte möjlighet till distansundervisning. I Norge beräknas skolstängningen leda till minskad livsinkomst eftersom man inte vet om skolgången går att ta igen. Ännu vet vi inte heller vilka hälsoeffekterna blir på sikt i de länder där barn i perioder inte ens fått gå ut. 

Det här är en central poäng från Amina Manzoor: Det var inte bara Sverige som sysslade med ett ”experiment” under 2020. När vi lägger all vår kraft på att undvika en risk – sjukdomen – glömmer vi bort andra. På sikt kommer vi att behöva lära oss att leva med det här viruset – och samtidigt förbereda oss på nya pandemier. Ordna så att vi snabbare kan få fram intensivvårdsplatser, lagra skyddsutrustning och förbättra äldreomsorgen. På global nivå är kampen mot pandemier en del av kampen mot fattigdomen – som att minska trångboddheten och ge rätt till sjuklön. Smittspridning hänger också ihop med regnskogsskövling, djurindustri och klimatförändringar, bland annat eftersom djur tar med sig sjukdomar när de flyttar till nya områden. 

Mitt i all detta spränger Amina Manzoor in mer personliga, dagboksliknande avsnitt – det är där bland annat uppgörelsen med Dagens Nyheters ledning får plats. I detta följer boken en berättartrend där journalister väver in sig själva och sitt arbete i reportage, poddar och dokumentärer. Syftet kan vara transparens eller att ge berättelsen en nerv. Det sammanfaller med en personfixering i journalistiken, där det antas vara Reportern som står som garant för trovärdigheten, inte en redaktionell process. I Amina Manzoors fall blir det hursomhelst inte helgjutet, eftersom resten av boken inte har ett berättande anslag utan snarare ett redovisande. 

Pandemin är inte över.

Vill man vara generös kan man se den personliga formen som en ödmjuk påminnelse att bokens perspektiv har nödvändiga begränsningar: Pandemin är inte över. Detta är inte Den stora berättelsen om covidkrisen i Sverige, bara ett första försök att formulera det vi vet så här långt.

Boken är lite för lång. Kapitlen är tematiskt uppdelade – tidigare pandemier, sjukdomen, smitthanteringen. Det är visserligen pedagogiskt, men eftersom man samtidigt ska hålla koll på kronologin under det kaotiska coronaåret blir det många omtag och upprepningar av händelser, ibland nästan ordagranna.

Trots det kan jag rekommendera ”Pandemier!”. Den är knappast den sista boken om covidkrisen, men den hjälper en att orientera sig i vad vi vet. Förhoppningsvis kan den leda till det Amina Manzoor hoppas på: en debatt med mer kunskap och fler nyanser.


SAKPROSA

AMINA MANZOOR

Pandemier!

Fri tanke, 384 s.


Av Ida Ölmedal

Amina Manzoor är medicinreporter på Expressen, därför recenseras boken av Ida Ölmedal, kulturchef på HD/Sydsvenskan.



 Göran Greider: ”Känner främlingskap inför kultursidorna”

https://embed.radioplay.io?id=84809&country_iso=se

Göran Greider gästar Expressens mediepodd och diskuterar Skuggefejden, Wolodarskis coronahantering och Måneskins ”snortande”. Med Karin Olsson och Magnus Alselind.