Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mansmytologi

Foto: Sven Lindwall

Kvinnokarlarna och musikerna Thomas Di Leva och Björn Afzelius är båda biografiaktuella i höst.

Vanja Hermele läser två böcker som i själva verket är manualer för manlig genireproduktion.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA

Gunnar Wesslén

"Björn Afzelius: en god man (och bara en människa)"

Norstedts, 191 s.

SAKPROSA

Thomas Di Leva och Klas Ekman

"Vi måste prata om allt"

Telegram, 309 s.

– Kände du Björn Afzelius?

– Nej, men jag kände en som legat med honom.

Just nu spelas Marianne Lindberg de Geers föreställning "Johnny Boy" på Stockholm stadsteater. Föreställningen är enligt författaren löst baserad på hennes (och andra kvinnors) relation till Björn Afzelius. 30 år efter avslutat förhållande finns det fortfarande material till en två timmar och 15 minuter lång pjäs att ösa ur.

Björn Afzelius var mannen som förespråkade socialism och solidaritet men som också beskrev sig själv som en förbrukare av kvinnor – och skyllde den olyckliga utvecklingen på mamma:

”Om man som pojke inte får kärlek av sin mor, blir man som man ofta konsument av kvinnor.”

I höst är det många manliga musiker som delar med sig av sina livsberättelser. Thomas Di Levas biografi "Vi måste prata om allt", skriven tillsammans med journalisten Klas Ekman och biografin "En god man (och bara en människa)" om Afzelius, skriven av vännen Gunnar Wesslén, är två av dem.

 

Det är två böcker med mycket ”sen kom Sune och sa till Bernt att han skulle höja Jannes bas-slinga”. Här gäller det att vara intresserad av Peter, Arne, Muffe, Hannes, Janne, Per-Ove, Håkan, Bosse, Mikael, Lennart, Totta, Åge och Joakim. De musikaliska referenserna är Elvis Presley (fast han var lite skämmig), The Beatles, Bob Dylan, Crosby, Stills, Nash & Young, Bruce Springsteen, Simon & Garfunkel, Evert Taube, Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk och Dan Andersson.

I Thomas Di Levas fall, ungefär samma som ovan, med tilläggen David Bowie, Pink Floyd, Charlie Chaplin, Leonardo da Vinci, Buzzcocks, The Ramones, The Clash, Siouxsie and the Banshees (en kvinna!) Vladimir Majakovskij, Olle Ljungström, Salvador Dalí, Picasso och några (felstavade) namn på manliga gurus.

(Maharishi hette han ju, den där transcendental meditations-gurun och Beatles-kompisen, inte Maharachi.)

Björn Afzelius bästa ovän, Mikael Wiehe, är en av huvudkällorna till "En god man (och bara en människa)" och sammanfattar konstsynen de orienterade sig efter: ”Jag brukar säga att det finns ett litet gäng svenska låtskrivare som har skrivit minst tio skitbra låtar. Genom åren har Björn kvalat in där, liksom Evert Taube, Olle Adolphson, jag själv, Anders Melander och några få till. ”

 

Hoppsan, där hamnade Mikael Wiehe själv i raden av manliga genier. Det är inte en oviktig detalj. Tvärtom är det är ett pågående problem i biografin om Björn Afzelius att vännen Wiehe inte kan ge sin kollega en framträdande position utan att själv ta kontroll över situationen. Vid ett tillfälle uppvaktar ett antal kvinnor Afzelius på en restaurang. ”Det blev en fruktansvärd trängsel och de stormade fram som en buffelhjord. Ingen brydde sig om mig – jag måste erkänna att det just då var väldigt skönt att inte stå i centrum”, säger Wiehe.

Jag tror dig (inte), Mikael Wiehe.

Ödmjukhet är tydligen en sak som goda människor inte ägnar sig åt. Andra saker som de undviker är: självkännedom och självkritik. Det är den ocensurerade självbilden som fått härja fritt. Thomas Di Leva beskriver vid ett tillfälle att klädintresset svalnat med tiden, ”trots att jag nog stilmässigt varit en av de mest genomtänkta artisterna i svensk musikhistoria. Eller, jag är nog den mest genomtänkta genom tiderna.

Det kan vi nog enas om.”

Notera radfallet.

Att det i princip inte nämns en enda kvinnlig musiker (förutom Siouxsie Sioux) i någon av böckerna säger någonting om förmågan att betrakta kvinnor som skapande subjekt. Varken vänsterradikalen eller space oddityn lyckas uppdatera kvinnosynen till de egna frihets- och jämlikhetsidealen.

 

För så klart finns det ”kvinnor” med i böckerna, särskilt hos Afzelius, men bara i objektsposition. Det finns döttrar och mödrar till döttrar och en massa kvinnonamn i sångerna: "Juanita", "Maria går på vägen", "Isabelle", "Rebecca", "Gråt och le mitt lilla lamm" (till Rita), "Bella Donna", "Carolina", "Evelina", "Flickan från landet i norr". Och ett helt kapitel som handlar om ”Kvinnorna”.

Citattecknen har jag själv satt dit, för i Afzelius synfält befinner sig inga riktiga kvinnor. "Kvinnor” är gåtfulla, ansiktslösa och utbytbara ljusfenomen. De är musor som inte kan - eller behöver – begripas. Björn Afzelius menar till exempel att medelålders män bör leva med 20 år yngre kvinnor, eftersom kvinnor utvecklas så mycket tidigare och något annat vore ”ett fruktansvärt resursslöseri".

Ja, vilken ansvarslös misshushållning av en handelsvara.

Just nu går filmen om Monica Zetterlund, "Monica Z", på biograferna och i bokhandeln "Jag vill ju vara fri – en bok om Lena Nyman". Bland höstens biografier "Historien om Leila K" om 90-talsikonen och "Uppror i skärt och svart" om författaren Kerstin Thorvall. Det är berättelser om skapande kvinnor som, precis som Di Leva och Afzelius, fått förhålla sig till den manliga konstnärskretsen på olika sätt - skillnaden är att de i högre grad också fått känna av konsekvenserna av den. Konstnärsmyten arbetade mot dem och inte för dem. Med mer eller mindre lyckade strategier gav de sig ändå in i kampen för att vinna en subjektsposition det går att tala ifrån.

Di Leva vill lämna tänkandet om män och kvinnor för att ”ta oss vidare till en värld där vi i första hand är människor.”

Ja, vem gör inte det. För att nå dit kan en manlig musiker bistå genom att dra sig till minnes: inte bara män är konstnärer.

 

Vanja Hermele

kulturen@expressen.se

 

Vanja Hermele är journalist och författare.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!