Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Människans dumhet är den eviga gåtan

Översvämningar i Venedig.Foto: ANDREA MEROLA / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Författarna Daniel Lindvall, Martin Hultman och Kjell Volwes.Foto: Christer Sturmark / Fri Tanke / Carolina Pires Bertuol
Ulrika Kärnborg.Foto: OLLE SPORRONG
”Upphettning. Demokratin i klimatkrisens tid”.

”Upphettning” är en studie av klimatförnekelse som politisk rörelse. 

Ulrika Kärnborg läser en bok om demokratin hon längtat länge efter. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En ruggig vinterkväll råkar jag och min historieintresserade son hamna framför National Geographics dokumentär om första världskriget, ”Apokalyps”. 

Klipp från över 300 timmar filmat material, både journalfilmer och privata smalfilmer, gör den till ett blodisande vittnesbörd om mänskligt vansinne. Där rör sig spöken från det förflutna: soldaterna som jublande reser till fronten med högsommarens blomster i gevärsmynningarna; ett år senare samma män fast nu med amputerade ben i skyttegravarnas lera, barnliken i de sönderbombade, franska byarna. Summa summarum: över 27 miljoner döda, på bara fyra år. 

Jag frågar mig, säkert för hundrade gången, varför det mänskliga förnuftet har så tydliga begränsningar? Om det tidiga 1900-talets europeiska ledare kunde leda sina befolkningar mot utplåning, hur kan vi då hoppas på att kunna åstadkomma de radikala åtgärder som krävs för att förhindra en total klimatkatastrof?

Det är, inser jag medan jag läser, precis den bok som jag har gått och längtat efter.

I boken ”Upphettning” gör forskarna Daniel Lindvall, Kjell Vowles och Martin Hultman en djupdykning i fenomenet klimatförnekelse betraktad som politisk rörelse. Det är, inser jag medan jag läser, precis den bok som jag har gått och längtat efter. Här ställs vår tids absolut viktigaste frågor, demokratin och klimatförändringarna, i relation till varandra. Författarna visar hur makten över energikällorna (kolgruvorna, oljefälten) ända sedan industrialismens barndom har lett till politisk makt. Så kunde de brittiska gruvarbetarna, så länge kolet utgjorde stommen i landets ekonomi, styra den demokratiska utvecklingen genom fackföreningar och Labourpartiet, och så kan oljediktaturer som Saudiarabien och mäktiga ägarfamiljer som de amerikanska oljebröderna Koch, styra dagens politiska agenda mot minskad demokrati och ökad klimatförnekelse, eftersom deras ekonomiska överlevnad hänger på om de lyckas motarbeta internationella klimatavtal.

Saudiarabiens kronprins, Mohammed bin Salman, stod i centrum under G 20-mötet i Japan i somras.Foto: SUSAN WALSH / AP TT NYHETSBYRÅN

Men även i det förhållandevis klimatmedvetna Sverige har demokratin fått svårt att leverera hopp på det sätt den gjorde under perioden efter världskrigen. Hot, verkliga eller upplevda, från terrorism, brottslighet och oro för ökad invandring och recession har lett till en känsla av otrygghet som även här utnyttjas politiskt. Samhällsoron är den viktigaste orsaken till att främlingsfientliga, auktoritärt nationalistiska partier har etablerats och vuxit sig starka i hela Europa. I Sverige håller ett av dessa partier på att bli riksdagens största.

Från början var nationalismen ju snarast en motståndare till den koldrivna industrin.

Så i stället för att rösta på partier sprungna ur miljörörelsen, vänder sig alltså människor till högerpopulister som i många fall även är klimatförnekare. Vilket i sig kan tyckas som en paradox. Från början var nationalismen ju snarast en motståndare till den koldrivna industrin, och naturromantiken frodades. Svenska nationalsången skrevs till exempel av Richard Dybeck efter en överväldigande vistelse vid fjället Städjan i Dalarna. 

För samtida nationalister, som längtar tillbaka till de trygga industriarbetena i Folkhemmet snarare än till det gamla Bondesverige, har naturen inget självändamål. Sverigedemokraterna var det enda partiet i riksdagen som inte röstade för Sveriges klimatmål, och de var också ensamma om att motsätta sig undertecknandet av Parisavtalet. Efter den svåra torkan sommaren 2018 använde Jimmie Åkesson sitt sommartal till att avfärda klimatoron och sade att det var oseriöst att ”göra politik av hur vädret ser ut en enskild sommar.”

En mager och sjuk ko under den heta sommaren 2018. Många bönder tvingades nödslakta djur på grund av bristen på bete och vatten.Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD /IBL IBL BILDBYRÅ

Man kan argumentera, och det gör författarna till ”Upphettning”, för att den flykt från demokratin som vi ser i hela västvärlden samtidigt är en flykt från klimatfrågan. Kanske beror det på att den globala upphettningen ännu så länge har ett smygande förlopp. Jämfört med påtagliga hot som ökande inkomstklyftor (lika stora nu som innan första världskriget), bensinskatter som slår mot låginkomsttagare och växande arbetslöshet inom vissa sektorer, är den alldeles för diffus. Och dessutom, en fågel i handen är väl bättre än tio i skogen?

Just nu verkar det som om ”Apokalyps” mycket väl bli titeln även på en ny dokumentär, den här gången en som handlar om vägen till planetkollaps. Allt beror på om vi kan åtgärda två problem samtidigt, både de stigande haven och den sjunkande välfärden.

Bara då går det att tro på att vi vårt förnuft den här gången kan överskrida våra evolutionära begränsningar. Vi måste rädda demokratin, vilket bara är ett annat sätt att säga att vi måste rädda oss från oss själva.

SAKPROSA

DANIEL LINDVALL, KJELL VOWLES OCH MARTIN HULTMAN

Upphettning

Fri tanke, 343 s.

Ulrika Kärnborg är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida.