Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Människan är inte mer civiliserad än grävlingen

Nina Burton.Foto: Sara Mac Key / Albert Bonniers
”Livets tunna väggar”.
Per Wirtén.Foto: OLLE SPORRONG

Nina Burtons nya bok utforskar djuren och naturens intelligens. 

Per Wirténs fröjdas över fakta som borde ställa vår värld på ända. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Doktrinen om människans särställning bland djur punkteras bit för bit av forskningen. Lite snabbare för varje år. Snart är den utplånad. Samtidigt utövar människan mer makt än någonsin över andra varelser. Vi är nu intrasslade i allt levande. Vi påverkar, förstör och bevarar. Det går inte längre att dra sig tillbaka. Vår inbillade särställning har blivit vårt öde.

Om hundra år kommer människor antagligen betrakta vår epok som en mörk tid av förintelse. Som ett trauma.

För åtta år sedan undertecknade neurobiologer och andra experter Cambridgedeklarationen. De slog fast att ickemänskliga djur har ”de neuroanatomiska, neurokemiska och neurofysiologiska substraten” för medvetna tillstånd och handlingar. Det var en revolution. En gammal ordning föll samman. Alla djur med nervsystem kan känna ilska, skräck, trygghet, närhet – och i allmänhet också berätta om sina känslor.

I sin nya bok beger sig essäisten Nina Burton rakt in i dessa naturrum med ”tunna väggar”. Ramen är enkel. Hon har börjat renovera ett sommarhus och upptäcker, med viss oro, hur naturen tränger sig på: ekorren på vinden, solitärbina i väggen, rävfamiljen i förrådet. Redan efter tio sidor var jag förtrollad.

Det borde rubba vår samhällssyn.

Burtons förklarande berättelser om djurens intelligens, samarbetsförmågor och individualitet myllrar fram som myrorna på sommarhusets väggar. Här finns en skattkammare av kunskap att dela med sina barn, imponera med på middagsbjudningar eller begrunda på ensamma strövtåg genom stadslandskapens naturparker och villakvarter. Om smarta bläckfiskar, jordbrukande myror och memoryspelande kråkor.

Men ”Livets tunna väggar” är större än sina roliga enskildheter. Den ställer frågor. Om samhällsetik. Om politik. Om vilka vi är.

Hur djur, och i viss mån även växter, samtalar med varandra är en röd tråd. Vad ska vi dra för slutsatser av att en enskild blåmes först kan lösa ett knivigt problem och sedan blixtsnabbt sprida sin upptäckt över stora avstånd så att alla blåmesar plötsligt löser problemet på samma vis? Har fåglar utvecklat ett kommunikativt förnuft, en egen offentlighet? Det borde rubba vår samhällssyn. Få den att flytta in i ett större hus.

Hon framställer världen som en väv av röster, sånger och vibrationer. Ett pågående samtal. En kväll äter hon middag på verandan med vänner: ”Satt vi mitt i ett nät av växters och djurs förnimmelser” som kanske sträckte sig ända in i vinet och brödet? Hennes bok ansluter till väven. Den är ett surrande, knäppande mästerverk.

Jag fylls av upphetsad förundran och mild ödmjukhet.

Hos Burton finns en lyckoframkallande glädje i att ifrågasätta gamla gränser. Dualismen mellan natur och kultur framstår till exempel som ett missvisande kognitivt fängelse vi inte vågar fly från. Människan verkar vara ungefär lika vild och civiliserad som en grävling, bara annorlunda. Jag fylls av upphetsad förundran och mild ödmjukhet. 

Jag skulle bara önska att hon lite mer ingående tacklat de svårhanterliga samhällsfilosofiska konsekvenserna. I sin nya bok ”When animals speak. towards an interspecies democracy” ställer den holländska filosofen Eva Meijer den nödvändiga frågan, i spåren av de nya upptäckterna, hur djur kan inkluderas i någon form av samtal över artgränser. Eftersom djur har medvetande och kan kommunicera borde människor, i en värld där vi påverkar nästan allt, lära oss lyssna till dem. Men hur gör man det i ett jämlikt möte, utan att förmänskliga ickemänskliga djur?

Glöm inte att kråkan iakttar dig, bedömer dig och sedan meddelar slutsatsen till sina kolleger. 

Människan är inte en ö.

 

 

ESSÄ

NINA BURTON

Livets tunna väggar. En essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk

Albert Bonniers, 272 s.

 

 

Per Wirtén är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Europa, ständigt detta Europa”.

 

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute, oavsett kön.

https://embed.radioplay.io/?id=72195&country_iso=se