Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Människan är inte mer än ett arbetsbi

Johan Norberg.Foto: Eli Sverlander / Volante
Helena Granström.Foto: OLLE SPORRONG
”Öppen/Sluten. Hur människan skapar och förstör framsteg”.

Johan Norbergs ”Öppen/Sluten” utforskar människans framsteg.
Helena Granström saknar en vidräkning med kreativitetens pris.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En dag nås författaren och idéhistorikern Johan Norberg av ett mejl. Det kommer från rektorn på en skola där Norbergs vän har sitt barn, som bekymrat meddelar att det har uppstått ett system av byteshandel med mellanmål bland eleverna på skolan. Som om det inte vore nog har denna handel utvecklats till en fullfjädrad ekonomisk verksamhet, genom att barnen har börjat använda sig av riskakor som valuta för att köpa även andra varor och tjänster av varandra: stora, prototypiska mynt av puffat ris. 

Att denna anekdot förekommer i Norbergs bok ”Öppen/Sluten” – ursprungligen författad på engelska men nu utkommen i svensk översättning – har förstås ett tydligt syfte, nämligen att visa på hur djupt rotad i människan impulsen till utbyte och handel är. Så snart inga rektorer och föräldrar – eller för den delen stater och religiösa auktoriteter – sätter käppar i hjulet kommer de att uppstå, till gagn såväl för samhället som för den enskilde.

Och det är just en bok om människans natur och grundläggande drivkrafter som Norberg har skrivit, där titeln ”Öppen/Sluten” inte i första hand handlar om skillnader mellan olika statsskick och ekonomiska system, utan om en konflikt inom människan själv. Mänskligheten har, om vi ska tro Norberg, en inneboende vilja till nyskapande, öppenhet och utbyte av idéer — men hon har också en kraftfull tendens att på ett tribalistiskt, främlingsfientligt och inte sällan godtyckligt sätt sluta sig mot omvärlden, i synnerhet i perioder av hot och stress. 

Helt plötsligt 'kan de tribalistiska instinkterna övermanna oss'.

Den kamp mellan slutet och öppet som Norberg gestaltar är i allt väsentligt analog med den kamp mellan vilt och civiliserat som präglat kulturen ända sedan människan separerade sig själv från sin omvärld. Det vilda är i denna berättelse aldrig slutgiltigt kväst, utan kan närsomhelst flamma upp igen med hot om att kullkasta samhällets institutioner: våra biologiska förutsättningar driver oss oupphörligt ”i riktning mot tribalism, auktoritarism och nostalgi” och helt plötsligt ”kan de tribalistiska instinkterna övermanna oss”. 

Och på samma sätt som de flesta av dessa berättelser lutar sig också Norbergs mot en minst sagt tveksam syn på människans förhistoria. Vi får exempelvis veta, utan källhänvisning, att lika många människor dog av våld i jägar-samlarsamhällena som i moderna samhällen i krigstid – ett påstående som definitivt är vetenskapligt kontroversiellt. 

Liksom att ”de flesta jägar-samlarfolk tar tillfället i akt att byta tillvaro så fort de hittar mer lönsamma alternativ” – de många av den amerikanska kontinentens nybyggare som tvärtom vägrade återvända till civilisationen efter att ha vistats hos ursprungsbefolkningar nämner Norberg visserligen i förbigående, men utan att foga in iakttagelsen i någon retorisk kontext. Sammantaget förstår vi att teknologiskt driven frihandel som samhällssystem visserligen är långt ifrån fulländad, men att varje annan tillvaro vore – för att parafrasera Sigmund Freuds försvar för civilisationens kamp mot en ständigt hotande vildhet – ”vida svårare att uthärda”.

Mänskligheten antar i Norbergs utopi med andra ord skepnaden av en gigantisk slumpgenerator i framstegets tjänst.

Jag skulle kunna fortsätta, men det skulle med all sannolikhet inte rubba Norbergs grundtes: Att det småskaliga, lokala och personifierade samhället står för inskränkning, inavel och stagnation, medan det dynamiska, globala och anonyma representerar innovation, ökande välstånd och till och med högre moral. Hur, var och när det öppna samhällets genombrott kommer att ske är i grunden oförutsägbart, men vad det handlar om är att optimera möjligheterna för dem att uppstå genom att maximera utbytet av människor och idéer – mänskligheten antar i Norbergs utopi med andra ord skepnaden av en gigantisk slumpgenerator i framstegets tjänst. 

Den ekonomiska liberalism som Norberg representerar brukar normalt förknippas med en hög grad av individualism, men det som slår mig under läsningen av ”Öppen/Sluten” är att det förhåller sig tvärtom – det som på ytan är individens frihet, framstår här alltmer som individens slutgiltiga underordning. 

På samma sätt som öppenhet inför migranter och flyktingar motiveras uteslutande med den fria rörlighetens förtjänster visavi innovation och tillväxt, tycks människan hos Norberg inte vara så mycket mer än en kugge i ett ständigt mer väloljat maskineri, ett arbetsbi i en kupa surrande av kommunikationsteknik, 3D-skrivare och klimatsmarta transporter. 

Det viktigaste är att vi oupphörligt rör oss framåt.

I ett samtida eko av Platon talar sig författaren varm för ständigt längre driven arbetsdelning och specialisering: tidigare människor ”förblev utfattiga för att alla var renässansmänniskor”. Norberg beskriver samhällen i såväl människans historia som förhistoria, jämför barnadödlighet, politisk frihet och sjukdomstal med dem vi ser idag; den enda fråga han inte berör är hur det känns att som människa leva i något av dem.

Men kanske spelar inte heller det någon större roll: Det viktigaste är att vi oupphörligt rör oss framåt. Inte heller de klimatförändringar och den brutala ödeläggelse av ekosystem som vi bevittnar tycks kunna rubba Norbergs framstegstro – de förstås, likt de tidiga fria staternas kolonialism och hållande av slavar, som beklagliga undantag, inte som kännetecknande för det civiliserade samhällets dynamik. 

Den teknik vi skapar må ofrånkomligen ge upphov till nya problem, som då måste åtgärdas med ny teknik, men så är inte heller målet för utvecklingen ett statiskt paradis, utan ett arbete med ständigt bättre avkastning: ”Vi når aldrig fram till himmelriket, men vi levlar hela tiden upp”. 

Och klimatförändringarna? En koldioxidskatt i kombination med så gynnsamma villkor som möjligt för mänsklig uppfinningsrikedom och samarbetsvilja, och mänskligheten kommer säkert att lösa även detta. 

Tills vidare får vi betrakta dem, tillsammans med en hel del annat, som ”priset för att leva i ett mer kreativt och blomstrande samhälle”. 

 

 

SAKPROSA

JOHAN NORBERG

Öppen/Sluten. Hur människan skapar och förstör framsteg

Volante, 450 s.

 

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Betydelsen av kärlek”.

 

 

Lyssna på Lunch med Montelius

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.