Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man vinner sin frihet men förlorar hela sin historia

Annie Ernaux.Foto: Catherine Hélie / Norstedts
”Min far” och ”Kvinnan”.
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

I vår kommer Annie Ernauxs ”Min far” och ”Kvinnan” i nytryck. I dag publicerar Expressen författaren Therese Bohmans förord till dessa båda klassklassiker.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

I sin ”Att skriva” menar Marguerite Duras att sanningen är det högsta målet för litteraturen. Inte nödvändigtvis en objektiv sanning, utan en känsla av ärlighet: Litteraturen måste sätta något på spel, den måste in i mörkret. Den måste inge en känsla av att vara skriven av absolut nödvändighet.

Man kunde tro att hon formulerat det efter att ha läst Annie Ernaux.

Annie Ernaux föddes i Normandie 1940 och växte upp i den lilla staden Yvetot. Hennes föräldrar kom från enkla förhållanden och skaffade tillsammans ett kombinerat kafé och livsmedelsbutik som de drev i många år. Ernaux själv var duktig i skolan och lämnade sin hemstad i de sena tonåren för att studera till lärare och tog sedan en examen i modern litteratur. Det innebar också att hon skaffade sig en helt annan tillvaro än den hennes föräldrar haft. Efter att de båda gått bort bestämde hon sig för att skriva om dem: ”Min far” gavs ut i Frankrike 1983 och ”Kvinnan” (om hennes mor) 1987.

Det är två tunna, autofiktiva romaner skrivna i ett slags blandning av sociologisk dokumentation och skönlitteratur, med uppsåt att berätta så ärligt och rakt som möjligt.

”För att redovisa ett liv som varit underställt nöden och nödvändigheten hade jag inte rätt att sätta det konstnärliga i första rummet”, skriver Ernaux i boken om sin far. Ändå är böckerna på intet sätt konstnärligt torftiga, tvärtom: Ernauxs raka, osentimentala stil skapar en känsla av att komma mycket nära de båda föräldrarna, som skildras med både goda och dåliga sidor. Berättelserna om dem känns helt enkelt sanna, i Marguerite Duras definition av ordet. De känns nödvändiga.

Annie Ernaux skrivsätt har också inspirerat en yngre generation franska författare. Både Didier Eribon och Édouard Louis har nämnt henne som en förebild. Gemensamt har de alla tre erfarenheten av det franska klassamhället och av att lämna småstäder och arbetarklass bakom sig för att träda in i Paris kulturvärld. 

Edouard Louis.Foto: ARNAUD DELRUE

”Nu har jag avslutat min uppgift att föra fram i ljuset det arv som jag tvingades lämna på tröskeln till den borgerliga och kultiverade världen, när jag trädde in i den”, skriver Ernaux i boken om sin far. På många sätt är det ett tillstånd som liknar exilen.

I berättelserna om sina föräldrar beskriver Ernaux deras klassresa som en långsam strävan, som hon så småningom ärver av dem. Ett arv på gott och ont, ska det visa sig. Hennes föräldrar är unga när de träffas på det repslageri där de båda arbetar. Trots att det är ett hårt arbete är det ändå ett steg upp för Ernauxs far: bättre än att jobba som dräng hos stora jordägare som han gjort tidigare. Han slipper vara ute i oväder, och kan vara ledig vid dagens slut:

”Han hade sluppit ur den första kretsen.”

Hennes mor tycker att han är stilig: Han ser inte ut som en arbetare.

Tillsammans bestämmer de sig för att ta steget till nästa krets. De ska sluta vid fabriken och börja driva en egen rörelse. Om söndagarna cyklar de i väg för att titta på affärslokaler. ”De tog reda på om det fanns några konkurrenter i närheten, de var rädda att bli lurade, att förlora allt de ägde och till slut bli arbetare igen.”

Att det som varit så viktigt för tidigare generationer inte längre har något med ens tillvaro att göra.

Återkommande i historien om föräldrarna är det skötsamhetsideal som präglar deras tillvaro. Ernaux beskriver det som av yttersta vikt att arbeta hårt, göra rätt för sig, vara hel och ren och kunna hushålla med sina tillgångar. ”Hon kunde alla knep för att handskas med fattigdomen”, skriver hon om sin mor. ”Denna kunskap som överförts från mor till dotter under århundraden tar nu slut med mig, som bara är dess arkivarie.”

Det är en hjärtskärande bild: Att det som varit så viktigt för tidigare generationer inte längre har något med ens tillvaro att göra. Vilket på samma gång ger känslan av att vara sist i familjeledet, och först i ett nytt.

Det är en ensam position.

Ernauxs föräldrar befinner sig till slut i ett läge där de är till hälften affärsmän och till hälften arbetare. De strävar uppåt, men sätter samtidigt en ära i att vara nöjda med vad de har och att Annie aldrig ska sakna något, att hon ska vidare ut i världen: studera, bli något de själva inte hade möjligheten att bli.

Samtidigt bidrar varje steg i den riktningen till att driva henne längre bort från dem: undan för undan kommer hon att träda in i en annan värld, lägga sig till med andra vanor, ett helt annat system av referenser, till och med ett annat språk.

Ernaux fångar dubbelheten med en rörande formulering om sin far: ”Kanske hans största stolthet eller till och med det som gav hans liv dess berättigande: att jag tillhörde den värld som föraktat honom.”

Annie Ernaux.Foto: Catherine Hélie / Norstedts

Att skriva om klass är svårt eftersom allt som har med ämnet att göra får en att känna sig som en förrädare.

Dels inför världen man lämnat: Var den inte fin nog? Kunde den inte ge en det man behövde? Är man så speciell att man inte kunde nöja sig med den?

Och dels inför världen man kommit till: Den ständiga rädslan att avslöjas. Som om man var där som en spion, och med ett enda misstag kan röja sin verkliga identitet.

Vad är det man vinner? Frihet.

Vad är det man förlorar? Sin historia. Gemenskap, grupptillhörighet, självklarhet, trygghet.

Man vore galen om man gjorde det om det inte kändes akut.

Vår samtid präglas av en oerhörd upptagenhet av offentligheten och av människorna som syns i den. Det verkar ofta som om kändisskap automatiskt innebär att någon är intressant, och därför med självklarhet kan bre ut sig i självbiografier och poddar och lördagsunderhållning på tv och i sommarprat i radio. Dessa kändisars berättelser – får man lätt känslan av – ses som lite extra relevanta, av anledningar som ibland är svåra att förstå. Kanske för att de i någon mån medverkar till att skriva historien: De är kända, alltså kommer de att framstå som viktiga i efterhand.

Ernauxs mor tar med henne på museum och bibliotek.

Det Ernaux ägnar sig åt i sina porträtt av föräldrarna skulle kunna beskrivas som motsatsen till det. Det är ju ingen av hennes föräldrar som har gjort något som räknas i offentligheten – något som synts eller lämnat ett avtryck. Inget som omskrivits i tidningen, inget som genererat Wikipediaartiklar, inget som någon kommer att minnas i framtiden.

Och samtidigt är hennes föräldrars berättelser av allra högsta allmängiltighet. Ernaux skildrar dem som två komplexa människor, med liv lika fulla av glädje och sorg – ja, av liv – som alla andras.

Både hennes far och mor beskrivs till exempel som kulturintresserade, på ett genuint men icke-förfinat sätt. Det är ett intresse som aldrig har fått möjlighet att fördjupas, aldrig tagits på allvar, eftersom det kommer så långt ner på behovstrappan i liv som till stor del handlar om överlevnad.

Ernauxs mor tar med henne på museum och bibliotek. Hon är den mer intellektuellt lagda, men båda föräldrarna är känsliga, mottagliga: Hennes far tycker om cirkusmusik och vackra landskap, han gör bilutflykter och spelar sin musik och betraktar landskapen och det gör honom lycklig. Det är beskrivningen av en stark estetisk upplevelse, och samtidigt är det en lycka som inte kan formuleras: ”Den känsla man upplever när man lyssnar till en melodi medan man betraktar ett landskap var inte något man talade om.”

Det är två oformulerade liv, framlevda i en oformulerad värld. Tänk alla livsöden, alla drömmar, alla hela system av släktskap och vänskap och kärlek och förhoppningar som går förlorade när människor som levt helt oformulerade liv försvinner.

Annie Ernaux formulerar dem åt både sina föräldrar och läsaren.

Nu finns de kvar.

 

Therese Bohman är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.