Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Män – det är dags att börja jobba nu!

Män gömmer sig för emotionellt arbete. Foto: BROCORWIN / SHUTTERSTOCK
Elin Grelsson Almestad. Foto: MATILDA RAHM / ATLAS
”Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete”.
”Vem bryr sig? En antologi om känslomässigt arbete”.

Vem är det som kommer ihåg födelsedagar och gympapåsar? Nästan aldrig män.

Elin Grelsson Almestad läser om känslomässigt arbete och landar i en uppmaning.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Kanske var det sociologen Pamela Fishman som redan 1978 uttryckte det bäst i undertiteln till sin forskning om interaktion: ”The work women do”. Fishman studerade genom inspelat material hur män och kvinnor konverserar med varandra i samborelationer och upptäckte att det var kvinnorna som bekräftade genom hummanden, ställde följdfrågor och avslutade sina egna meningar med frågor för att leda konversationen vidare medan männen i mycket högre utsträckning helt enkelt talade rakt ut, utan frågor och utan att på något sätt bekräfta när kvinnan talade. Kvinnorna, upptäckte Fishman, gjorde ofta ensamma jobbet som krävdes för ett fungerande samtal. 

Fishman var tidigt ute i att studera det som fyrtio år senare kommit att bli det stora samtalsämnet i västvärldens feministiska diskussioner: det oftast osynliga emotionella arbete som kvinnor gör i såväl kärleks- som vänskaps- och arbetsplatsrelationer. Det handlar om att driva både samtal och relationer framåt, genom att lyssna, bekräfta, komma ihåg födelsedagar, planera resor, se till att det finns kaffe eller att alla i rummet är bekväma. 

Vittnesmål efter vittnesmål som utropar en längtan efter att vila från den obetalda tjänsten som chef, dagmamma, psykolog, projektledare och serviceansvarig.

En omsorg om andra människor, där kvinnor generellt verkar arbeta betydligt hårdare än män, inte minst i heterosexuella relationer. ”Kärlekskneget”, som Instagramkontot och numera även bloggen Mansbebisar kallar det och som uppmanar kvinnor att dela med sig av sina erfarenheter av att dra det tunga emotionella lasset. 86 000 följare diskuterar, känner igen sig och suckar över privata berättelser om att ta hand om vuxna mansbebisar i både kärleksrelationer och andra sammanhang och den utmattning som följer på det. Vittnesmål efter vittnesmål som utropar en längtan efter att vila från den obetalda tjänsten som chef, dagmamma, psykolog, projektledare och serviceansvarig.

Just begreppet ”känslomässigt arbete” myntas först för att beskriva hur servicepersonal måste använda sig av glädje och utstråla positiva känslor som en del av sitt arbete. Sociologen Arlie Russel Hoschilds bok ”The managed heart” från 1983, som märkligt nog förblir oöversatt till svenska, utgör ett ofta förekommande exempel där hon studerar hur flygvärdinnor avkrävs värme och vänlighet på jobbet och, dessutom, hur de skapar dessa känslor hos sig själva för att hantera flygresenärer på ett bättre sätt. 

2015 undrar Rose Hackman i en artikel i The Guardian om det inte är så att det känslomässiga arbetet är feminismens nästa front. Sett till Sverige kan det mycket väl stämma. Det senaste halvåret har det på svenska publicerats både en antologi på temat, med texter som tillkommit utifrån en allmän uppmaning till kvinnor att skriva om sina erfarenheter, och en översättning av den amerikanska journalisten Gemma Hartleys omtalade bok ”Så jävla trött”. I antologin ”Vem bryr sig?”, utgiven på det nystartade förlaget Systerkonspirationen, samlas dikter, noveller, essäer, illustrationer och intervjuer av mestadels tidigare opublicerade kvinnliga författare, somliga anonyma, som berättar om att få ett kort ”Ok.”-svar på långa sms, påminna pojkvännen om att hans mamma fyller år, aldrig få några frågor av dejten och att aldrig ha fått en julklapp av sin pappa, annat än att ens mamma skrivit dit hans namn på paketet. 

Men är det så förbannat fel att visa hänsyn, kärlek och praktisk omsorg?

Även Hartley utgår ifrån den egna erfarenheten, liksom vänners, av att vara den som kommer ihåg barnens matsäckar, göra en mental notering om att tandkrämen håller på att ta slut, vara den som planerar aw:n med kollegerna och som lägger band på sina egna känslor för att inte såra andra.

Gemma Hartley. Foto: ERIN EDGE / NATUR OCH KULTUR

Men är det så förbannat fel att visa hänsyn, kärlek och praktisk omsorg? Måste den omhändertagande kvinnan verkligen problematiseras? Nja, den känslomässigt arbetande kvinnan har väl aldrig varit särskilt hyllad. Betydligt oftare blir hon kallad för kontrollfreak när hon vill ha det alltför städat hemma eller har lite för många planeringslistor inför familjesemestern. Hon är ”regeringen” som bossar över sin toffel till man eller är en alltför kravställande känslokvarn som bara vill prata. 

Idag är hon dessutom en dålig feminist som är usel på att ägna sig åt self care, lyssna på sig själv och annat egoboostlingo som samtiden avkräver kvinnor i feminismens namn. ”Det du gör är bara att visa kärlek, det kan aldrig vara fel”, som jag skriver till en vän som svar på hennes skam över att ha strukit alla sin pojkväns skjortor utan att han ens lagt märke till det. 

Samtidigt finns det statistik som talar ett eget språk när det gäller effekterna av att hela tiden ha känslospröten utåt och känna in sin omgivning i stället för sig själv. Kvinnor lider i högre grad av psykisk ohälsa, gör mer i hemmet, tar ut mer föräldraledighet och drabbas oftare av stressrelaterad sjukdom och sjukskrivningar. Att hela tiden tänka på andra och vara projektledare kostar på. Statistiken talar också tydligt åt andra hållet. Vid skilsmässa är det männen som blir mer ensamma och mår sämre, barn upplever sig generellt ha betydligt sämre emotionell kontakt med sina fäder än mödrar och självmord är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor. Att inte få lära sig hur du knyter nära emotionella band kostar också på.

Våldtäktskulturen är tätt sammankopplad med det känslomässiga arbete som kvinnor gör.

Som Hartley påpekar handlar det heller inte bara om vem som kommer ihåg svärmors födelsedag eller märker barnens kläder. Det emotionella arbetet är en större fråga om makt och vem som förväntas ta ett orimligt stort ansvar för sig själv i världen. Våldtäktskulturen är tätt sammankopplad med det känslomässiga arbete som kvinnor gör när vi ser till att avböja inviter på ett trevligt sätt för att inte löpa risk att bli utsatt för fysiskt eller psykiskt våld. Personer som exempelvis rasifieras eller utsätts för transfobi måste utföra ett känslomässigt arbete i att gång på gång berätta om sin geografiska bakgrund, könstillhörighet eller pronomen. Att påpeka rasism eller transfobi är ett känslomässigt arbete i sig, att sedan ta konsekvenserna för den upprördhet som det kan leda till ett ännu större jobb. 

Både redaktörerna för ”Vem bryr sig?” och Gemma Hartley konstaterar att ämnet är laddat. Att prata om emotionellt arbete är ett arbete i sig där motparten – männen – lätt blir defensiva. Att många medverkande i antologin valt anonymitet vittnar om rädslan för att såra närstående genom att berätta om det ojämlika känslomässiga arbetet. Instagramkontot och bloggen @mansbebisar utlovar också anonymitet. 

Samtidigt lever vi i ett samhälle som i decennier framställt män som slarviga och glömska pappor, hunsade Lilla Fridolfs och emotionellt stympade snubbar. Skillnaden är att vittnesmålen som kommer nu inte lämnar något utrymme för ursäkter, inkännande skratt eller biologistiska hobbyteorier om naturligt empatiska kvinnor. 

”Var bättre”, säger de, ”låt mig dra in känselspröten och vila ett tag”. 

SAKPROSA

VEM BRYR SIG? EN ANTOLOGI OM KÄNSLOMÄSSIGT ARBETE

Red Agnes Ahlsén och Sara Hallonsten

Systerkonspirationen, 251 s.

SAKPROSA

GEMMA HARTLEY

Så jävla trött. Om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring

Natur och kultur, 264 s.

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Hundarna på huvudgatan”.

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Karolina Ramqvist samtalar med Daniel Sjölin om livet, nya romanen och skrivarskam.

 

LÄS MER – Elin Grelsson Almestad: Våra kroppar är en besvärjelse mot döden
LÄS MER – Elin Grelsson Almestad: Det är kärnfamiljen som gör oss ensamma