Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Man bara vill svepa ett glas med vilken som helst sprit

Virginie Despentes.Foto: JF Paga / Grasset / Norstedts
”Vernon Subutex, 1–3”.
Nina Lekander, hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”.Foto: ELISABETH OHLSON WALLIN / NORSTEDTS

Virginie Despentes trilogi om den nerdekade Vernon Subutex är nu fullbordad.

Nina Lekander hoppas att fler får upp ögonen för dessa fantastiska romaner.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Såväl hennes briljanta översättare Kristoffer Leandoer som utländska kritiker har liknat Virginie Despentes författarskap med Balzacs, men även vid Houellebecqs, Rabelais och Zolas. Man kan därtill komma att tänka på Helen Zahavis humoristiska hämndbok ”Dirty weekend” från 1991, tre år innan den tre år yngre Despentes slog igenom med ”Baise-moi”.

Men Despentes är med sin ”Vernon Subutex”-trilogi en långt mer än Zahavi – och för den delen Kathy Acker – mångdimensionell författare.

Hennes ordflöde är rikare orkestrerad än deras. Persongalleriet virvlar, liksom platser, temata och stämningar: vrede, djup sorg, tvivel, våld, övergrepp, storstad, musik, droger, fattigdom, ful- och okejsex plus humor. Det hela snurrar runt rent kalejdoskopiskt. Ressentiment och njutning kan ej alltid skiljas åt.

Låter konstigt, kanske svårläst? Icke sa Nicke. I trilogins avslutande del, ”Vernon Subutex 3”, möter vi allas vår övermaninna och trollpacka i det att hon lyckas framställa varje grov överdrift som helt troverklig. Vi slipper stiffa kategoriseringar i form av vilka bokstavskombinationer som helst, om de så gäller psyk- eller könskategoriseringsuppradanden. Folk bara är, eller över-är.

Vadå handlar om? En jäkla massa! Vernon Subutex är den åldrande före detta skivhandlaren som efter många sorger, bedrövelser och knarkdöda vänner i de två första romandelarna trots allt hamnat i någon sorts smör med visst flyt. Hans så kallade ”sammanstrålningar” – ett slags rejvande, oftast inomhus, med mer eller mindre defekta eller alternativa människor av ett flertal kön och i olika åldrar samt av olika åsikter. Vad de har gemensamt är vreden, besvikelserna och hämndkänslorna. Hemlösheten i vid mening.

Olga är en stark och resolut jättekvinna som vill abortera bort alla manliga foster.

Blott några av i del tre överlevande romanfigurerna kring Vernon:

Filmproducenten Dopalet, på vars rygg Aïcha och Céleste har hämndtatuerat ”våldtäktsman”. En tatuering som han tar bort och ersätter med ett japanskt tecken innan han börjar jaga de bägge kvinnorna. Med alltför benäget bistånd av ett par övertända svin till Hells Angels-killar.

Aïcha: dotter till den sekulära muslimen Sélim och porrstjärnan Vodka Santana. Konverterad till islam. Hon hamnar som au pair i ett muslimskt hem i Frankfurt, lyder alla stränga regler om könsåtskillnad – som mannen i huset sakta börjar bryta mot … en gripande liten novell mitt i boken.

Olga är en stark och resolut jättekvinna som vill abortera bort alla manliga foster, älskar hundar och inte drar sig för någonting. Hon är lika begiven på ”råkurr” som på chips. Hundälskare är även Xavier. Och han hatar lyxjakter och ”den rikaste procenten” lika mycket som han på gränsen till islamofobi avskyr slöjor i den parisiska gatubilden.

Ja, ämnena tumlar omkring lika vilt som gestalterna (och dessas inre). Om fylleristen och arvtagerskan Véro heter det ”Så funkar hjärnan på knäppgökar: den fintar medvetandet, den planerar sina kupper i lönndom, på ett sånt vis att man kan få precis det man vill ha och ändå låtsas att man tänkte på nåt helt annat.” Med andra skarpskjutna ord: ”den duktiga dådkraften hos kraftfyllan”.

Man vill bara gå ut och skölja ansiktet i kallvatten och sedan svepa ett glas med vilken som helst sprit.

En händelse som ger denna myllrande framställning extra skjuts är terrordåden i Paris 2015, då särskilt de i Bataclan. Oerhört skickligt och lyhört skildrar Despentes såväl fysiska som psykiska fenomen och krascher under och efter dessa; man vill bara gå ut och skölja ansiktet i kallvatten och sedan svepa ett glas med vilken som helst sprit.

För en hyfsat semibildad läsare i ett ”hyfsat tryggt land” är det svårbegripligt att en bok så flerstämmig och fragmentiserad, så dissonant och spillrig samtidigt kan vara så klangfull och pregnant. Liksom metaforiskt uppfinningsrik: ”De senaste åren har han känt sig som en spik som en ursinnig hammare bankade på dag efter dag”.

Och de arma honorna, jag menar kvinnorna. Ibland lika utsatta under Nuit debout-protesterna (ett slags parisiskt Occupy Wall street 2016) som på Tahrirtorget 2011 och i Köln nyårsafton 2015.

När den tatuerade förortsbon och marxisten Patrice tar sig till Place de la République för att kolla in demonstrationerna träffar han den före detta privatdetektiven Hyenan och frågar om hon nånsin har blivit våldtagen. ”’Jag har aldrig vidrört en kuk. Aldrig i hela mitt jävla liv. Jag vill inte ens tänka på det’, och han fick lust att trycka henne till sitt bröst. Så där ja. Nu hade han hittat en som inte hade nåt fruktansvärt att berätta, för omväxlings skull.”

Välj punk, metal och rock – absolut inte techno.

Sålunda dunkar det på i trans(ighet) som dans(anthet) inom europeiska subkulturer som krockar och/eller slits ner eller sönder. Och ska ni ha något ljudspår som ackompanjemang till läsningen, välj punk, metal och rock – absolut inte techno. Inte för inte tillägnas boken Sven Polhammer, chilensk gitarrist i franska punkbandet Parabellum och inleds med ett citat från David Bowies låt ”Lazarus”: 

”Look up here, I’m in heaven / I’ve got scars that can’t be seen / I’ve got drama, can’t be stolen / Everybody knows me now.”

Snart, hoppas jag, blir vi ännu fler som känner och klappar takten med Virginie Despentes grova och osentimentala men känsliga och fantastiska prosa.

Mot framtiden med dans, konst och könslighet!

ROMANER

ROMAN

VIRGINIE DESPENTES

Vernon Subutex 1–3

Översättning Kristoffer Leandoer

Norstedts, 349, 355 och 368 s.

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är ”Trosbekännelser”.