Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Mamman kunde bara visa kärlek genom diktläsning

Foto: Göran Segeholm
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Stina Ekblads memoarer går på djupet från fattig uppväxt till rikt teaterliv.

Linda Skugge tycker att hon kommer ut som den författare hon egentligen är.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Som av en händelse hängde skådespelaren Henrik Norman, som jag lärde känna under mina år på Teater brunnsgatan fyra, också på låset när Konstnärsbaren vid Stureplan i Stockholm öppnade för säsongen så jag passade på att fråga honom om det som stannat kvar efter läsningen av Stina Ekblads memoarer. Det där om improvisation. Om att Ekblad älskar petiga regissörer som detaljerat talar om för henne hur hon ska göra. ”Sträng form ger mig en frihet som ingen lössläppt improvisation någonsin kan mäta sig med”, skriver hon. ”Inom ramar är allt möjligt. Utan ramar uppstår begränsningar.”

Över en rajtan tajtan – enligt KB ”1900-talets hanky panky” med smak av ”bitter och kryddig sötma” talar jag och Henrik Norman om Ekblads bok som i stället för att (som de allra flesta skådespelarmemoarer som mest handlar om skrönor och publikfriande skvaller) på blodigt allvar behandlar livets allra viktigaste ämnen så som konst och framför allt poesi. Och detta bland skådespelare så omtvistade ämne improvisation.

Henrik Norman som tvärtemot Ekblad gärna improviserar menar att det man behöver veta om sin karaktär utöver det som står i den dramatiska texten endast är något man själv hittar på, ”det vill säga du har bara dig själv att använda dig av, en fantastisk möjlighet att få bli en medförfattare, en tankens fria flykt”.

För att hon alltid sökt sig utanför de där ramarna. För att hon inte hållit sig inom begränsningarna.

Och jag undrar om det inte är det Ekblad – möjligen omedvetet – själv sysslat med i hela sitt liv som varit just en strävan efter den fria tanken. I bokens nyckelscen sitter hon 13 år gammal klädd i den blommiga bomullsklänning hennes mor sytt till skolavslutningen ensam på en buss. I Oravais kliver en kvinna på. En kvinna som till skillnad från kvinnorna hemma på gården inte ser ut som en tant, en till synes alldeles fri kvinna. En sådan som Ekblad sedan länge bestämt sig för att bli. För att hon alltid sökt sig utanför de där ramarna. För att hon inte hållit sig inom begränsningarna.

Flykten från den fattiga uppväxten i Österbotten på 1960-talet ”som var som att växa upp med 1800-talet i ryggen” och där kvinnorna tidigt blev små rultiga gummor som låstes fast vid gård, årstider, män, barn och djur. Svaga minnen av en mor som endast kunde visa kärlek genom dikten hon reciterade och genom att ge Karin Boyes samlade dikter i julklapp. Krigstraumat. De tysta papporna. Flykten från jante och att våga tro sig vara någon eller något! Omöjliga drömmar. Hemliga drömmar. Författare! Balettdansös! Skådespelerska! Strävan efter att få leva som en fri människa, på sin höjd stå i bredd – som Märta Tikkanen skrev om – tillsammans med en man, men förmodligen inte. Att sedan improvisera fram sitt liv (och yrkesliv) längs den väg hon var tvungen att ta, den som ledde henne dit där hon fick vara helt fri – där hon kunde ”röra vid skönheten, vid smärtan, vid själva världsnerven” – på scener i Danmark, Tyskland och Sverige där hon inte sällan spelat samma föreställning hundratals gånger, därav somliga varit bra, somliga dåliga, men att de alla har berikat henne och gjort henne mer vidsynt, förädlat henne.

Ett poetiskt mästerverk där hon kommer ut som den författare hon innerst inne är.

Med en intuition och känsla för språkets melodi som är få förunnat har Ekblad med ”Här brusar strömmen förbi” skapat ett poetiskt mästerverk där hon kommer ut som den författare hon innerst inne är. Ekblads memoarer har liksom de tusentals lyckade och misslyckade föreställningar hon skriver om berikat och förädlat mig och gjort mig mer vidsynt. Samt lärt mig att poesi är ord som är som musik och att musiken är poesins andhämtning. Och att det är tack vare att den där 13-åringen i den blommiga klänningen vågade ta klivet utanför de givna ramarna som hon blev fullständigt fri i sin konst.

Memoarer

STINA EKBLAD

Här brusar strömmen förbi
Weyler förlag, 263 s.

 

Linda Skugge är författare och skribent på Expressen Kultur.

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io/?id=73105&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.