Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Maktens rum

Ola Andersson definierar i sin bok vad som är ett levande stadsliv.

STADSPLANERING

OLA ANDERSSON | Vykort från Utopia - maktens Stockholm och medborgarnas stad | Dokument press, 179 s.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En stad? Jag minns ett besök i Frankfurt. Jag bodde på ett hotell nära stationen. I receptionen ritade man ut på kartan var jag kunde gå säker för heroinister, Balkanmaffia och prostituerade. Men på andra sidan floden, efter finanskapitalets skyskrapor, väntade ett pärlband av högklassiga museer och trivsamma, familjära uteserveringar där man frossade i något så oskuldsfullt som Apfelsaft. Staden rymde ett helt spektrum från misär till idyll; det var Babylon, fantastisk och lite farlig.

En annan stad: en skandinavisk landsortsstad, eller ett konglomerat av folkhemmets förorter där allt är välplanerat i minsta detalj, putsat och homogent och där medborgarna bestämmer i valda församlingar; det var pólis, som en gång den välordnade grekiska stadsstaten. Trygg och lite tråkig.

Var någonstans mellan de två polerna ligger den ideala staden? I sin bok Vykort från Utopia försöker Ola Andersson definiera vad som konstituerar ett levande stadsliv och hans analys är samtidigt en studie av Stockholm och dess historia, pedagogisk, välformulerad och polemisk. Han talar sig varm för vad arbetarrörelsens skarpaste hjärna, Ernst Wigforss, kallade "provisoriska utopier", väl medveten om faran med de realiserade och fullbordade utopierna. Det var en sådan tvärsäker modernistisk utopi som svårt ramponerade Stockholm på 1960-talet. I botten låg Le Corbusiers idéer om en stad där alla funktioner separerades: boende, arbete, trafik, rekreation. Le Corbusier skulle inte stå ut i Babylon, lika lite som Walter Benjamin i pólis.

Den modernistiska stadsplaneringen pläderade för en ett fulländat och konfliktfritt Utopia. I Stockholm anlades en serie mönstergilla förorter som enklaver isolerade från varandra av skogsområden och motorleder; ett slags krig mot staden som hade sina rötter i förra sekelskiftets drömmar om trädgårdsstaden. Resultatet blev en stad utan stadsliv, mer en anläggning än stad, för stadens väsen är just den myllrande blandningen, de oväntade mötena. Det livet frodades i stället i de gamla stadskärnorna som överlevt citysaneringen; det var också där människor ville bo - men där fanns bara plats för de allra rikaste eftersom en fri marknad ersatte en social bostadspolitik. På några decennier har Stockholm genomgått en segregering utan motstycke med en etniskt definierad underklass i de yttre förorterna och en vit överklass i innerstaden: två getton som aldrig blandas. Hur har vi kunnat acceptera det?

När jag var barn i Engelbrekts folkskola bodde alla slags människor på Östermalm, alla i hyresrätter med överkomliga hyror. Där fanns också alla möjliga konstiga småföretag och butiker. I dag och för all framtid är stadsdelen ett reservat för de förmögna i sina bostadsrätter. I Stockholm härjar marknaden fritt medan man i New York och Paris åtminstone gör försök att med hjälp av hyresreglering och subventioner bevara den blandning som är stadens väsen.

 

Ola Andersson är på en gång arkitekt och debattör i en yrkeskår som annars är märkvärdigt tystlåten i den offentliga debatten, till exempel om det nya Slussen där Ola Andersson är en av de skarpaste kritikerna. I den frågan publicerades ett upprop som på en del håll avfärdades som krumbukter av "kultureliten". Inför rivningen av Klara protesterade den tidens kulturelit i ett liknande upprop, där ingick bland andra Per-Anders Fogelström, Harry Martinson, Eyvind Johnson, Karl Gerhard och Ingmar Bergman. Det hjälpte som bekant inte.

Ola Andersson propagerar för blandning och mångfald, de vill säga urbanitet. Hans grundidé är att skapa en urban struktur också utanför stadskärnan genom att låta de nu sinsemellan isolerade förorterna bindas samman genom gatunät som i en levande stad. Säkert skulle det väcka en hel del upprörda känslor, för svensken, som för inte så länge sedan bodde i byar på landet och får ångest om han inte har skogen runt knuten. Och flera nya förortsskildringar, till exempel av Per Wirtén, vittnar om en påtaglig nostalgi för förorten i skogen. Men jag tror ändå framtiden talar för en lösning i Ola Anderssons riktning där "infrastrukturen förvandlas från en bläckfisk till ett nät."

Den modernistiska utopin var egentligen stadsfientlig - det konstaterade Jane Jacobs redan på 1960-talet (fast jag hittar inte hennes namn i denna bok). Den babyloniska staden är nämligen okontrollerbar och dess allmänna platser - som Tahrirtorget - är platser för en potentiell folklig oordning och störning av makten. Ola Andersson menar att den paternalistiska folkhemsmodellen motarbetade den allmänna platsen; i det fullbordade Utopia behövdes den inte längre som i den tidiga arbetarrörelsen.

 

Men det kan lika gärna tolkas som ett maktspråk. Det har slagit mig varje gång jag passerar Sergels torg: till synes ett offentligt rum för opinionsbildning men samtidigt nedsänkt så att det är under total uppsikt och kontroll av en ordningsmakt. Och folkmassan där nere är instängd som i en ryssja. Det är en besynnerlig konstruktion.

Med polemikerns rätt att ibland förenkla och generalisera har Ola Andersson lyckats ställa stadens dilemma på sin spets. Hans bok är en given utgångspunkt för varje diskussion om framtidens Stockholm.