Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Maktens blick sveper in över krigets offer

Carolyn Forché.Foto: Ramús förlag
Lizette Romero Niknami.Foto: PRIVAT
Hiroshima 1945.Foto: STANLEY TROUTMAN / AP

Amerikanska författaren Carolyn Forché kallas ibland den amerikanska samvetsrösten.

Lizette Romero Niknami läser ett urval av hennes vittnespoesi.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. El Salvador, Hiroshima, Libanon, Förintelsen och Medelhavet. I urvalsvolymen ”Mot slutet” av den av den amerikanska poeten Carolyn Forché reser ett diktjag från krigszon till krigszon, rör sig från en efterkrigstid till en annan. 

Ända sedan 1970-talet har Forché ägnat sig åt att skriva fram denna värld, där katastroferna avlöser varandra. Hos Forché saknar det mänskliga lidandet motstycke, där det betraktas och beskrivs av diktjaget. Att dikterna beskriver det mänskliga ansiktet hos krigens offer, fungerar som en motvikt mot den rådande diskursen, där offren så ofta förvägras denna mänsklighet. 

 ”Det finns ingenting en människa inte kan göra mot en annan” skriver Forché 1979, och denna utsago visar sig sedan hemsöka hela hennes författarskap som en vålnad. Att människan är kapabel till vad som helst. 

Världen utanför mitt fönster får utsagan att klinga än mer sann. På så vis etablerar sig Forché tidigt som en poet som inte vänder blicken bort från det mest fruktansvärda – utan tvärtom skriver sig rakt in i våldets hänsynslöshet.

Dikterna är ofta hårt formbundna, strukturerade med hjälp av anaforer och långa associationskedjor, med återkommande bilder och rader. Forché mejslar även fram ett tempus som löser upp skiljelinjen mellan det förflutna och det nuvarande, som får tid och plats att skeva: ”inget har ändrats här, inget är som det var”. 

Här blir läsupplevelsen nästan outhärdligt smärtsam.

Den kronologiska tiden är med andra ord satt ur spel, vilket gör att det förflutnas platser på samma gång framstår som stagnerade som de är förändrade. Kanske består den avgörande förändringen av att människorna som tidigare befolkade dessa platser nu är döda. När förlusten infinner sig blir broarna, sjöarna och tehusen därför främmande för minnet av dem. Hembyn blir till annan för den som sörjer i exil. Här blir läsupplevelsen nästan outhärdligt smärtsam.

Men jagets position som vittne, är inte helt och hållet oproblematisk, och riskerar alltid att reproducera det våld som jaget motsätter sig. Ibland tycker jag mig se en maktens blick svepa över krigets offer: ”hennes ögon, hennes hår,/ så våldsamma, så svarta”

Varför söker diktjaget upp dessa krigszoner, och för vem? Vad är det för slags begär som leder till att hon vill vittna, tala för offer som aldrig talar själva? 

Vad gör det med en människa att alltid filtreras genom någon annans språk, alltid vara föremål för någon annans litterära insamlande? Kanske finns inga bra svar, men vittnesmålet är trots allt aldrig frigjort från den maktkontext i vilken det uppstår, aldrig så okomplicerat som Forchés dikter förevisar. 

 

Poesi

CAROLYN FORCHÉ

Mot slutet

Översättning Lars Gustaf Andersson

Ramús förlag, 186 s.

 

Lizette Romero Niknami är poet, driver konst-, musik och textkollektivet Kons(t)pirationen och är kritiker på Expressen Kultur.