Litteraturkritiska kolleger älskar att positionera sig genom att uttala sig om trender och tendenser i samtidslitteraturen. Och fattas bara:
Det är vad marknaden – oftast mindre kunniga mediechefer – efterfrågar och betalar för. Det stärker det egna varumärket på nämnda, hårt konkurrensutsatta marknad.
Men mycket fingerfuktigt hittepå blir det. Till skillnad från i litteraturvetenskapen, som inte ens den är så rackarns vetenskaplig men åtminstone opererar med mycket längre tidsspann både för läsning och det lästa, räcker det med att bunta ihop en två, tre skönlitterära titlar för att illuminera en påstådd tendens, en rentav Mycket Viktig Samtidssignal.
I verkligheten hinner vi ju bara skumma på ytan av den enorma utgivningen, hemma såväl som utomlands. Varför har till exempel Maj-Britt Wiggh – född 1952, debuterad 1989 och nu med sin enligt omslagsfliken femte roman – så föga uppmärksammats? Hon får blott 43 nätträffar, en enda i PressText (från Expressen), men i Mediearkivet faktiskt sju – berömmande recensioner av 2003 års Nattens biologi.
Den romanen liknar av allt att döma Jaget och fåglarna när det gäller författarens förtjusning i och fallenhet för att skildra särlingar besatta av udda, (pseudo)vetenskapliga intressen i exotiska miljöer.
Här pratar nu ingen fladdermusexpert på Papua Nya Guinea utan en medelålders, folkskygg enstöring till svenska vars ornitologiska passion övergår
i galenskap. Tillfälligt på plats i ett hus och tillika barndomshem i Stockholms skärgård, skriver hon en till rese- och äventyrsberättelse förklädd ”fiktiv självbiografi” som blir en av de mest bisarra – och mycket diskret såväl roliga som läskiga – romaner jag har läst på länge.
Det börjar som en till synes oskyldig skådningsresa till de nederländska Waddenöarna, men planerna går över styr redan på Amsterdams centralstation där en ficktjuv bestjäl berättarjaget på pass och pengar. Hon räddas från en parkbänk av en filantropisk hippiekvinna som låter henne bo i sitt kollektiv ombord på en kanalbåt.
Någon för kollektivliv mindre lämpad person kan knappast tänkas, denna kvinna vill och kan bara tala om fåglar, men de nästan lika egenartade samborna tolererar henne. En dag greppar hon dock sin ryggsäck och går, bara för att uppleva en kort och intensiv folie à deux med en flera år yngre konstnär – vars senaste konceptuella projekt lämpligt nog inbegriper att samla fågelfjädrar i Amsterdams parker.
Resan går vidare, ändrar riktning gång på gång, och vår antihjältinnas väg till ”självförverkligande” blir mer och mer groteska och omnipotenta.
För att ”upprätta” fågelsläktet och rädda lövsångare och andra småfåglar från att bli uppätna av eleonorafalkar på nordöstra Kreta hyr hon en båt och skjuter upp fyrverkeripjäser i natten, faller överbord och räddas av en av många rätt underbart godhjärtade människor – folk behöver inte vara så farliga! – som tar hand om henne på olika orter. I Sahara försöker hon med ungefär samma sak med hjälp av kackerlackor och fågelattrapper som hon får byborna att tillverka.
Läsaren ledsagas genom tokerierna med hjälp av ett avklarnat, förrädiskt enkelt språk som får en att helt acceptera huvudpersonens försök att hjälpa, alternativt stjälpa, sig själv. Ingen uttalad smärta eller inga psykologiseringar stör handling eller resonemang, och Jaget och fåglarna låter sig svårligen sorteras in i någon samtida litteraturtrend.
Oförutsägbar är ett förutsägbart ord i anmälningar av sådana här egensinniga hybridromaner, men jag måste ändå säga att så här överraskad har jag inte blivit sedan jag läste Per Thörns Din vän datamaskinen. Och det är ingen ny trend, att det är småförlagen som går i täten för det slagets samtidslitteratur.