Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Mahlers magiska geni förblir en ofattbar gåta

Robert Seethaler.
Foto: Urban Zintel / Ersatz
Peter Fröberg Idling.
Foto: ANN JONASSON

Peter Fröberg Idling har läst ”Sista satsen”, där Robert Seethaler skildrar den döende Gustav Mahlers minnen under en sista resa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om jag rätt har förstått vad den tyske filosofen Arthur Schopenhauer skriver om skillnaden mellan begåvning och geni i sin ”Världen som vilja och föreställning”, så kan – förenklat – en konstnärlig begåvning sägas kunna skapa sådant andra inte kan. Ett geni däremot skapar det andra inte ens förmår föreställa sig.

Den författare som vill teckna ett konstnärsgeni ställs därför inför ett formidabelt problem: Hur gestalta en tankevärld som frambringar det ofattbara?

En enkel lösning är förstås att låta en bifigur föra ordet. Exempelvis skriver Arthur Conan Doyle inte Sherlock Holmes inifrån, utan låter Watson förmedla detektivens skarpsinne.

En annan är att koncentrera sig på sådant läsaren har gemensamt med huvudpersonen. Ett geni är ju bara en människa, med sina nojor och vedermödor, någon som äter och skiter som vi andra. Hon eller han behöver inte heller uppleva sin förmåga som särskild, utan skapar bara vad som låter sig göras där och då. Men sådana gemensamma banaliteter för oss inte närmare det som fascinerar. Ur vad slags inre världar sprang exempelvis Mozarts musik?

Seethaler håller sig närmare mannen som äter och skiter.

De verkligt genialiska är inte många. Det kliver bara fram några få per århundrade. En av dem som kan räknas dit är den österrikiske kompositören och dirigenten Gustav Mahler (1860–1911). En fascinerande figur, i en fascinerande tid. Nu huvudperson i tyske Robert Seethalers nätta lilla roman – ”Sista satsen” – njutbart översatt av Linda Östergaard.

Seethaler håller sig närmare mannen som äter och skiter, än förklarar hur den himmelska musiken blir till. Han placerar den dödsmärkte Mahler på däcket till oceanångaren som ska föra kompositören tillbaka till Europa från New York. Där, i det stora tomrummet mellan himmel och hav, erinrar sig Mahler sitt liv. Han kontemplerar den stormiga relationen med hustrun Alma, den vackraste om mest omsvärmade kvinnan i Wien. Han minns den oangenäma sittningen för skulptören Auguste Rodin, en monologisk promenad med Sigmund Freud.

Med blicken ut över relingen är han en resignerad och melankoliskt betraktare av ett liv som redan tycks avslutat. Varken antisemitismen som drev bort honom från Wien eller hans ena dotterns död rör upp några känslostormar. Det förvånar, eftersom Mahler i återblickarna framställs som en otålig människa som har nära till både vrede och sorg.

Symfonins sista sats är vemodig, svindlande vacker och upplöses slutligen i tystnad.

Titeln inbjuder förstås till att läsa Seethalers kortroman som en litterär dialog med den avslutande delen i Mahlers sista symfoni, den nionde, den som har tolkats som Mahlers farväl till livet. Symfonins sista sats är vemodig, svindlande vacker och upplöses slutligen i tystnad. Seethaler skriver förvisso pregnant, elegant, men romanen bleknar givetvis bredvid Mahlers mästerverk.

För att återvända till gamle Schopenhauer – jag kan utan större ansträngning förstå hur en begåvad författare som Seethaler åstadkommer sin roman. Men hur Mahler komponerade sin magiska musik ger den inget svar på. Det förblir ofattbart.



ROMAN

ROBERT SEETHALER

Sista satsen

Översättning Linda Östergaard

Ersatz, 111 s.



Peter Fröberg Idling är författare, kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. 



Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.