Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Madonnas "fuck you" har en lång historia

Madonna framträder på "pussy march". Foto: JOSE LUIS MAGANA / AP TT NYHETSBYRÅN
Martin Aagård och Natalia Kazmierska. Foto: Jessica Segerberg
Ida Ölmedal. Foto: OLLE SPORRONG

Martin Aagård och Natalia Kazmierska har skrivit en bok om popkulturens död.

Ida Ölmedal njuter av ett glittrande fanzine om bildning i en värld där de marginaliserade har makten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. När intellektuella börjar svikta för nationalismen, står popstjärnorna fast. Det är nämligen deras jobb.

I sin nya bok målar Martin Aagård och Natalia Kazmierska upp bilden: Malena Ernman skriver debattartiklar mot Sverigedemokraterna. Ariana Grande samlar Manchester under parollen “one love”. Madonna säger “fuck you” till Donald Trump

De gör det i kraft av sitt ämbete, skriver författarna. Det är popkulturens långa historia som ger dem “mandat att tala för samhällets marginaliserade”.

Det är ett av många intressanta spår i denna vindlande essäsamling med titeln “Popkulturens död”.

Oprah och Britney

Vad var popkulturen? Den samlade massorna och satte de marginaliserade i centrum. Den sprängde köns- och nationalitetsgränser, den lösgjorde främst män ur påtvingade identiteter, försåg dem med långt hår och falsettregister. Den skapade en bildning, en historia, en blick på världen, ett ideal, som var arbetarklassens och inte borgerlighetens.

Och hur dog popkulturen? Den frågan tas inte på alltför stort allvar. Popkulturen är en Fenixfågel, och jag läser boken som ett glittrande fanzine av minnesord över dess många tidigare liv. Ett gäng dödförklaringar av det sena 1900-talets stora folkliga fenomen: Dokusåpan, som en gång släppte fram “Partille-Johnny”, fattiga och minoriteter är i dag en lika städad saga som “Beverly hills”. Gitarrpopen burades in i bullersäkrade lokaler på Dramaten strax innan folkrocken fick dödskyssen av Svenska Akademien. Skvallerreportaget förtvinar när kändisarna kan presentera sina egna tillrättalagda versioner på Instagram. Britneys rakade skalle och Oprahs jojobantande har på småborgerligt manér gömts undan bakom Beyoncés madonnabilder. Punkens nihilism har kapats av högerextrema “yttrandefrihetsaktivister”. Och så vidare. 

Det är bara att ta en tråd och nysta där man vill. Själv fastnar jag för ett återkommande tema: äkthetsidealet. 

Azelia Banks och Iggy Azalea

Popkultur lever ju av utbyte, lån, rollväxlingar, lek med identiteter. Så hur går det ihop med talet om att man måste vara real? Som när den Harlem-födda rapparen Azelia Banks pekade ut den privilegierade Iggy Azalea som exempel på “cultural smudging”. De flesta fattar vad hon ser: en utsmetning av hiphopen, ett budskap till svart amerikansk underklass att de inte äger någonting, inte ens det de själva skapat.

Aagård och Kazmierska kopplar frustrationen till att upphovsrätten förstärker ett ojämlikt, rasistiskt system. Ungefär så här: Upphovsrätten börjar inte hos de som under åratal improviserat fram en ny genre på gatorna i Harlem. Den träder först in när någon har kontakter på ett skivbolag eller på något annat sätt kan göra musiken säljbar. Vilket mer sannolikt är en vit person än en svart, mer sannolikt någon ur medelklassen än någon ur arbetarklassen. Hårdraget: en stöld från fattiga till rika. Det är på det sättet talet om kulturell appropriering, eller åtminstone "smudging", blir relevant. Det handlar om att skydda sig från att bli kapitaliserad på, äkthetskravet är ett informellt upphovsrättsskydd av en genre. Inte för att identiteter är oöverskridbara, utan för att nuvarande system tillåter rika vita att ta från fattiga svarta och tjäna pengar på det.

På samma sätt är ord som cool, hip och true ett sätt att skydda underklassens makt att definiera ett ideal. Orden markerar "en form av bildning som var otillgänglig, till och med obegriplig, för majoritetssamhället. Alltid främmande för den borgerliga medelklassen. Det är också därför som medelklassen alltid hatat coolhet. Eftersom de aldrig kunnat kontrollera den.”

Starta en podd

Rätten att definiera vad smak och värdighet är. En kombination av kunskaper, perspektiv och sociala koder, precis som den borgerliga bildningen. Sedan kapade medelklassen kalaset genom att utnämna sig själva till "nördar" och ersätta erfarenhet och aktivism med googlad mansplaining. 

Något sånt.

Jag ska erkänna att jag som ohipp medelklasstjej inte alltid hänger med i svängarna. Varför Madonna är real, men Emma Watson är ett tecken på att feminismen blivit tandlös. Varför Jockiboi skulle ha varit mer fri att vara trashig när han var med i en dokusåpa än när han har sin egen youtubekanal. Men så kan det ju få vara. Det provtänks så det knakar här, och jag blir sugen på att höra en podd av Aagård och Kazmierska. Även om den nog snarare skulle klassas som nördig än cool.

 

ESSÄER

MARTIN AAGÅRD & NATALIA KAZMIERSKA

Popkulturens död

Atlas, 343 s.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.