Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lusten att fördriva och hata är oändlig

Josef Stalin. Foto: OKÄND
Sven Olov Karlsson. Foto: YLWA YNGVESSON
Adolf Hitler. Foto: CAMERA PRESS/IBL

"Sefarad" är hebreiska för Spanien och en roman som demonstrerar hur förtrollande verkligheten kan beskrivas. 

Sven Olov Karlsson läser den framstående spanska författaren Antonio Muñoz Molinas praktverk.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | ROMAN. Ett ögonkast på baksidestexten leder mig fel på flera sätt. Några första små förvillelser som blir som en föraning om det kommande. Det ska handla om nazismens förföljelser och Stalintidens utrensningar, så jag gissar på en spansk variant av Masha Gessens briljanta familjebiografi "Ester och Ruzia: vänskap genom Hitlers krig och Stalins fred". 

Eller en sådan där månghövdad men snart utmattande fresk av burlesk modell, det utlovas ju att här ska fabuleras fritt om både nunnor med älskare och transvestiter bland heroinister och allt vad det är. Och visst, de skymtar förbi, men strängt taget bara i utkanten.

Min sista felaktiga gissning: outtalat anar jag (särskilt felaktigt) ett löfte – eller hot beroende på vad man känner för genren – om magisk realism.

Men väl inne i boken visar den sig vara ett bevis för motsatsen: realismens magi.

"Sefarad" är en roman som demonstrerar hur förtrollande verkligheten kan beskrivas med alla sina doftande, värkande eller eggande intryck. Att låta läsaren uppleva en pojke som betraktar barndomshemmets enkla lerservis, en av Hitlers soldater som hukar i förödelsen nära Leningradfronten 1942, eller en kvinna på ett boskapståg som fullproppat med fångar släpar sig mot ännu ett iskallt dödsläger, eller en lycklig leukemiläkare som i gryningens friska sol joggar i väg på jakt efter ännu mer lycka, för att försöka återuppleva minnet av sin bästa semestermorgon.

Det oroliga Europa

Eller en namnlös författare som trevar efter mönstret för både sitt liv och sitt spansk-judiska ursprung, som vill lägga ett större pussel, ett som århundranden ägnats åt att förfölja, utplåna och dölja. Vi får en ömsom förvillande, ömsom förklarande bild som oftast bara ska anas, men som ändå hisnar lika mycket i författaren som i läsaren. En blick som glider från en sömnig spansk småstads gulnade tjurfäktningsaffischer och vardagsleda ut mot det oroliga Europa.

"Sefarad" är hebreiska för Spanien, varifrån landets hundratusentals judar plötsligt fördrevs 1492. Vart än de eller deras ättlingar hamnade, så fann de sig förr eller senare på nytt märkta, föraktade och tvingade att återigen fly. Berättaren, som måhända liknar eller är författaren Antonio Muñoz Molina själv, strövar både genom sina minnen och andras, personer som berättar för honom, antingen i spontana möten i Danmark eller New York, eller via brev eller biografier han läser, verkliga öden, som Franz Kafkas stora kärlek, Milena Jesenská, som långt efter Kafkas död avlider i ett fångläger i Ravensbrück, 1944.

Men "Sefarad" är mer än en förintelsesafari, mer än sepiafärgade fragment och skärvor eller tragiska anekdoter. Romanen reflekterar på djupet kring vad som händer i en som människa om omgivningen plötsligt börjar visa dig förakt, om du tvingas fly ditt hem och ditt land. Om förtvivlan och förmåga, om livet som ett schackspel med allt färre pjäser. Om nutidens flyktingar också: de som simmar eller smyger in i Europa, vissa om att de kommer att leva ytterst farligt där, men att det ändå är bättre än vad de kommer ifrån.

Behagligt hav

För driften att fördriva och hata tar tydligen aldrig slut. Just nu är 259 miljoner människor på flykt från svält, krig, våld, politisk förföljelse och naturkatastrofer, skriver Agneta Plejel i Dagens Nyheter under rubriken "Släpp aldrig tanken på en förnuftig och mänsklig värld" (12/9). Hennes motto skulle också kunna sammanfatta kärnan i "Sefarad".

De olika personerna tar ofta ordet, blir berättarjag i egen kraft, sömlöst. I en bara aningen mindre förfaren diktares händer hade det hela blivit röriga stilövningar, ett prosabygge utan dörrar, jag hade tvingat mig igenom eller gett upp.

Men här är det tvärtom närmast en ynnest, som att få lägga sig i ett behagligt varmt och genomskinligt hav. Prosan är enkel men flödande rik, sidlånga meningar som vrider och vänder på känslor, samtal, brutala, sjabbiga, irrande eller listiga. 

Elisabeth Helms översättning är kärleksfull, imponerande, vänlig. Det tar tid att läsa, men jag gillar det. Gillar till och med just att det tar tid, för jag vill inte att det ska ta slut.

Det märks att det här är en roman som kommit till över många år: ett intrikat nät av öden och historia, av dokumentära fakta och rent litterära, som glider samman smidigt, i den där realismens magi, som inte trycker ner tankarna och känslorna i någon isbergsteknik utan tvärtom lyfter fram dem i ljuset.

Nystartat förlag

Endast vid ett par tillfällen brister berättelsen i trovärdighet. Det är när Muñoz Molinas drar på för mycket. Karaktärerna blir dråpliga figurer, intrigen ett schema, ändå skissartat.

Palabra förlag är nystartat. Det drivs av översättaren Ellinor Broman och kulturskribenten Gaspar Cano. De ger ut översättningar från spanska och katalanska. "Sefarad" som ursprungligen kom ut år 2000 har överallt där den översatts fått ett strålande mottagande, samt renderade år 2013 Molinas Jerusalempriset. Det tilldelas författare vars verk behandlar mänsklig frihet i samhället.

Om Ellinor Broman och Gaspar Cano alltså fortsätter som de börjat, kommer de likt den forskande, skepnadskiftande berättarrösten i "Sefarad" att avtäcka det ena skiktet efter det andra av tidens väv, och i dagen lägga oskattbara berättelser.

 

ROMAN

Antonio Muñoz Molina

Sefarad

Översättning Elisabeth Helms

Palabra Förlag, 536 s.

 

 

Sven Olov Karlsson är litteraturkritiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Brandvakten".