Utifrån en
barnsligt drastisk föreställning om en idévärld full av "De okända romanerna som väntar på att hämtas ner", och som hela tiden måste användas som måttstock för allt man läser. Vi är Luftens drottning är det bästa jag har läst som inte redan varit fullskrivet av andras rekommendationer, och jag har inte varit så här överraskat tagen, bergtagen, av modersmålet på flera år. Pauline Wolff har riggat en föreställning som omger en så intensivt, att det är svårt att se själva bygget och kontrollera gränserna mellan texten, suggestionen och boken i handen. Berättaren, en Luftens drottning, tillhör skeppet "lauinjaan", som seglar jorden runt och ger cirkusföreställningar ända in i vår tid. Luftens drottning är inte en, utan mödrar och döttrar som ärver akrobatkallet i symbiotiska generationer. Så uppstår tillhörigheter så långvariga, att de gör jaget och berättarjaget flytande. Barnen som avlas för kallet blir förlorarna i kampen om vilken kärlek som är störst; den till små hungriga eller den till en nedärvd önskan om att fullkomna konstnärskapet så att man en natt kan flyga på riktigt. Ett förledande artisteri, som utan att avslöja sina hemligheter eller syften, gör läsaren till en spänt fascinerad cirkuspublik.
Pauline Wolff skapar
sig ett språk som lägger sig bredvid det kända. Tillsammans med sjötermerna och den allittererande, förkunnande, precist generösa prosan, bygger de främmande orden fiktiv skärpa snarare än uteslutning. Ibland funderar jag på om det deskriptiva, magiska halvverklighetsarrangemanget går för långt på bekostnad av romanen som människoberättelse. Men det går inte att mäta den här texten så. Den blir till av meningarna som arbetas fram genom fantastiken. Fram sveper en orolig, havsgrönsvart illusion av kvinnlig frihet genom kroppsbetvingande elitism, och av kallsinnet inför allt annat liv än det på gränsen till gudomliga.