Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Louise Glück håller sina läsare i handen

Louise Glück.
Foto: Katherine Wolkoff / Rámus
Hanna Nordenhök.
Foto: OLLE SPORRONG

Louise Glücks diktsamling ”Trofast och ädel natt” från 2014 ges ut i svensk översättning.

Hanna Nordenhök återfinner den speciella kombinationen av hårdhet och kärleksfullhet i överflöd.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Man brukar prata om den särskilda intimitet som bär fram Louise Glücks poesi. Inte minst Glück själv refererar till den i sin Nobelföreläsning som en avgörande komponent i sitt förhållande till det egna skrivandet, och till poesi i allmänhet. Hon skriver: 

”De dikter jag under hela mitt liv dragits till allra starkast, är dikter /…/ valda i förtrolighet eller maskopi, dikter till vilka lyssnaren eller läsarens bidrag är avgörande, som mottagare av ett förtroende eller en protest, ibland som sammansvuren.”

”Trofast och ädel natt”.
Foto: Rámus

Som läsare av Glück känner man sig ofta inbegripen i en sådan sammansvurenhet. Den utgör en del av den enkla och samtidigt raffinerade stil som gång på gång får hennes dikter att lyfta och vidga erfarenheten, sträcka ut en oväntad horisont. Dikten tar den läsande vid handen, den visar henne sin värld, men där inne händer det förrädiska saker, avgrunder öppnar sig, själsbelägenheter kastas om. Svepta i den milt ironiska eller rentav sarkastiska tonart som är så kännetecknande för Glück, lyckas hennes dikter nästan alltid få någonting avgörande att förflytta sig, också när diktens scenerier ter sig stilla och orörliga. Vi är inte säkra i den intimitet dikten bjuder in oss i, tvärtom störtar den oss – inte sällan brutalt – in mot det slags ovisshet som brukar vara synonym med livet.  

Jagrösten som talar i Glücks poesi opererar på ett likartat osäkrande sätt. På sitt listiga vis framstår den ofta som helstöpt, trots att den i själva verket ständigt tenderar lägga sig i nya munnar. Lika omisskännligt som rösten klingar, lika skepnadsskiftande är detta diktjag när hon talar med Persefones, Penelopes eller en vild irisblommas röst: eller med rösten hos den lilla pojke som ännu bebor den åldrade målaren i ”Trofast och ädel natt” från 2014, nu i Stewe Claesons glimrande svenska överföring.

Den ensamma rösten är hos Glück inte bara kameleontisk, den är heller aldrig ensam.

”Trofast och ädel natt” tecknar som många av Glücks böcker ett avgränsat och strängt komponerat universum av lika strängt komponerade dikter, där en linje ständigt löper från ”ett enskilt talande jag mot kollektivet och kören”, som Glücks andra översättare Jonas Brun uttrycker det i efterordet till sin vackra översättning av ”Ett byliv” från tidigare i år (på engelska 2009). Den ensamma rösten är hos Glück inte bara kameleontisk, den är heller aldrig ensam – utan i ständigt möte med andra. Kanske är det just detta möte, denna storm av sammanlevande ensamheter som ju utgör de flesta mänskliga gemenskaper, rentav Glücks mest påtagliga tema. 

”Trofast och ädel natt” sticker på sätt och vis ut i författarskapet. Inte minst är de grekiska gudar och psykoanalytiska tankefigurer författarskapet i stort är så till brädden fyllt av här utbytta mot riddararketyper omgärdade av en vag air av ödeskitsch, av tarotkort, spådomskonst, barnsagor. En rekvisitaarsenal och ett gestaltgalleri som i Glücks handlag likväl blir instrument för att nå det ledmotiv som nästan alltid upptar hennes poesi: meningen med livet, med vår desperata kamp att finna eller uppfinna vårt öde, vår bestämning och särart, i en lika medfaren och omtuggad, som nyckfull och oöverskådlig, värld. 

Louise Glück.
Foto: DANIEL EBERSOLE / TT NYHETSBYRÅN

Den ständiga återkomsten till våra kollektiva arketyper fyller en särskild funktion, något Jonas Brun skriver insiktsfullt om när han påtalar hur människor i Glücks dikter visserligen tenderar att bli gudar, men också tvärtom: de blir allihop ”arketypiska, igenkännliga” – som de flesta av oss. Å ena sidan unika och särpräglade, å den andra evigt upprepande samma slitet mänskliga handlingar. 

Igenkännliga är vi också i det faktum att vi alla kommer ur en mor, ett annat återkommande motiv hos Glück: detta grundvillkor och denna första mänskliga relation med vilka vi träder in i de sammanhang det fallit på vår lott att ingå i. Modern som tecknas i emblematiska diktböcker som ”Averno” (2006) och ”Ararat” (1990) är dominant och svårtillfredställd. I ”Trofast och ädel natt” återkommer hon lätt och flyktig som en skugga: här som någon ”som dog igår kväll [men] aldrig dör”. 

”Ett byliv”.
Foto: Rámus

En skugga är som bekant omöjlig att avskilja från en kropp, om man nu inte är ett evigt föräldralöst barn från Landet Ingenstans. Men så kosmiskt oundviklig modern är hos Glück ingår hon ändå alltid i en större omgivning av signifikanta andra: en ”familjemaskin”, som det genialiskt heter i boken ”The Seven Ages” (2001), detta träffande epitet att vårda och komma tillbaka till, som dessutom antar proportionerna av en ”världsmaskin”. För vad är det denna poesi gång på gång gestaltar, om inte den maskin av mänsklighet vi alla ingår i och upprätthåller, ensamma i vår gemenskap.

Människan hos Glück liknar en guldfisk som gång på gång stöter emot sitt eget predikaments infångande akvarieglas.

I ”Ett byliv” motsvaras den maskinen givetvis av en bymaskin: ett enahanda småstadsliv bland popplar och fontäner, där människorna vandrar som genom en ödesordning som oavsett deras eventuella utbrytningsförsök kommer att föra dem dit vi alla en gång ska. Människan hos Glück liknar en guldfisk som gång på gång stöter emot sitt eget predikaments infångande akvarieglas, och i den rörelsen skiljer hon sig inte från någon annan människa. Men i dikten lyser hennes kamp fram som någonting oersättligt, eget och oupprepbart: en sorgesvart särart. ”För att få födas”, står det i ”Ett byliv”, ”skriver kroppen ett kontrakt med döden, / och från den stunden försöker kroppen till varje pris hitta ett kryphål –” 

Observatören som för ordet i Glücks dikter iakttar sina studieobjekt med en sorts mild förtvivlan som ofta växlar över i galghumor, lika empatiskt uppmärksam som beväpnad med ordens oblidkeliga klarhet. Blicken som ser gör det med lika delar avstånd och identifikation. För ingen kan som Glück skildra det mellanmänskliga med samma väl avvägda mått av skoningslöshet och medkänsla, av sylvass skärskådning och ömsinne. Kanske är det också därför, och det är en del av denna poesis mirakel, som diktens blixtbilder av oinfriat liv likafullt leder in mot en paradoxal tröst.  

Guldfiskar är vi – eller hundar som gång på gång springer efter samma boll, som i ”Trofast och ädel natt”:

”Jag fortsatte att stirra på 

hundens desperata möten 

med den gula bollen, ett föremål 

som snart skulle bytas ut 

mot ett annat föremål, kanske en mjuk leksak –”

Hur mycket dikten än avslöjar vår tröttsamma återvändo till den gula bollen med sin genomborrande blick, lojaliserar den sig likafullt med den. I den lojaliteten ingår en dubbel syn på livslögnernas plats i våra liv – lika deltagande som skarpögt brutal. Glücks dikter tycks ofta säga oss att vi behöver våra sken, våra myter och berättelser, våra fiktioner, för att leva – hur lögnaktiga och provisoriska de än är. Ingen kan vara hårdare än Glück mot jagets illusioner, som Anders Olsson skriver i sitt Nobeltal. Men ingen kan heller vara mer kärleksfullt intresserad av dem. 

Den där speciella kombinationen av hårdhet och kärleksfullhet finns i överflöd i ”Ädel och trofast natt”, där rösten som talar visar sig tillhöra en man, en åldrad målare med den lilla pojke han en gång var kvar inombords. I titeldikten minns han hur pojkens storebror läste äventyrsberättelser för honom i det gula skenet från nattlampan, särskilt en bok, ”som han kallade den trofasta och ädla natten”. Det är Artursagan brodern läser, och amerikanskans spel mellan ”knight”, riddare, och ”night”, natt, är i den svenska överföringen, precis som Stewe Claeson påpekar i en not, dömt att gå förlorat.

Men i betydelseförskjutningen visar sig kompositionens kärna. För natten är ”en natt för längesedan, en sjö av mörker ur vilken en sten visade sig, och ur stenen växte ett svärd”. Den trofasta och ädla ”natten” är både synonym med sitt eget mörker, sin egen gåta, och med den teckentydare som har att vandra i det. 

Ytterst vill den dubbelexponerade bilden kanske säga oss något om det olösliga försöket att finna det undanglidande syftet med våra liv – det vi springer efter som efter en gul boll. I det dramat är vi hos Glück samtidigt vår egen natt och vår egen riddare, trevande genom lagren av mening och levt liv efter vårt ödes svarta sten. Den som ohjälpligt slinter oss ur händerna. 



DIKTER

LOUISE GLÜCK

Trofast och ädel natt

Översättning Stewe Claeson

Rámus, 69 s.



Hanna Nordenhök är författare. översättare och medarbetare på Expressens kultursida.




Lunch med Montelius: ”Förgå sig i natten”

https://embed.radioplay.io?id=101010&country_iso=se

Om Martina Montelius medverkan i dokumentären ”Prize of silence” och om priset för att såga Frostenson på Expressens kultursida 1998.