Foto: Karin Malmhav
 Foto: Karin Malmhav

Lotta Lotass / Den svarta solen

Publicerad
Uppdaterad
Nils Schwartz läser Lotta Lotass senaste bok Den svarta solen och hoppas hon hittar ut ur den litterära återvändsgränden.
Med Den svarta solen – tredje delen av en trilogi – tar Lotta Lotass det definitiva steget in i en litterär återvändsgränd, och hon gör det i uppenbar medvetenhet om att det är just det hon gör.
Den svarta solen går – liksom lösbladsasken Den vita jorden och det 150-sidiga enmeningsdeliriet Den röda himlen – under genrebeteckningen roman. Baksidestextens formulering ”installation av texter” ger en bättre föreställning om vad för sorts läsupplevelse vi har att se fram emot. Den ges ut som originalpocket, så det kostar inte mycket mer än en hygglig flaska vin att själv bekosta entrén.
Boken består av 340 korta stycken med numrerade hänvisningar fram och tillbaka i texten. Läsordningen är valfri, men inte lika slumpmässig som i ett lösbladssystem. Samma arrangemang finner man för övrigt i Julio Cortázars Hoppa hage och Sven Lindqvists Nu dog du.

Jag gör till en början ett försök att följa Lotass alternativa korsvägar och hoppar fram och tillbaka mellan styckena, men ger snart upp och läser dem i rak nummerföljd. Åtminstone fram till stycke 100, därifrån blir min kontakt med texten mera genomögnande än hyperkoncentrerad.
Det visar sig nämligen att 339 av styckena bara är variationer av ett och samma motiv – en detaljerad beskrivning av ett ödsligt och palatsliknande rum, i vilket ett antal krigsdrabbade människor, levande eller döda, intar olika positioner i förhållande till varandra. Det är som om Lotass hade kommit över en bunt blyertsteckningar av en manisk mentalpatient, vilka hon sedan försöker översätta i ord, teckning för teckning.
Jag vill inte med detta antyda att Lotass inte skulle vara vid sina fulla fem, hon vet som sagt vad hon gör. Men just interiörer från mentalsjukhus och människor med maniska beteenden – typ samlare och seriemördare – återkommer i hennes författarskap. Över huvud taget är det utkanterna av den mänskliga existensen hon utforskar, såväl psykiskt som fysiskt.
Den vita jorden handlar sålunda om polarexpeditioner och Den röda himlen om första världskrigets skyttegravar. Den svarta himlen kan tänkas utspela sig bland ruinerna efter ett kärnvapenkrig, men lika gärna i ett dataspels virtuella värld.

Efterhand framträder ett antal återkommande personer: Mannen, Soldaten, Drabanten, Emissarien, Skiltvakten, Den andre, Vittnet (den enda kvinnan). För att beskriva dessa rum och gestalter använder sig Lotass av nyuppfunna ord som stenisk, glansk, slimsor, skillrar, skärvade, ströpplade, entasisk, emporer, numna (några av dem kan i för sig vara dialektord eller facktermer).
Men hur imponerande Lotass grafiskt lyriska blixtbelysningar av dessa statiska rum och dessa statuariska gestalter än är, så blir effekten 339 gånger på raken – eller kors och tvärs – ändå bedövande monoton. Det är väl å andra sidan just det som är meningen. För vad kan man göra i en återvändsgränd annat än beskriva den lokala arkitekturen?

Alternativet är att bryta sig ut. Det sker i det 340:e och sista stycket. Här framträder både ett vi och ett du, rymden öppnar sig, klangerna dånar. Slutet påminner om sista scenen i Lotass pjäs Speleologerna. Jag vet inte om det är Gud eller döden som är befriaren ur den klavbundna, frusna, storslagna, katastrofala, himlastormande existensen.
För Lotass egen del – och i någon mån Bonniers – räcker det gott och väl om hon hittar tillbaka ur återvändsgränden.
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag