Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Lögnaktig upplösning i nya ”Handmaid's tale”

”Gileads döttrar”.
Victor Malm. Foto: Izabelle Nordfjell
Scen ur ”A handmaid's tale”. Foto: Take Five / Copyright © ©Hulu/Courtesy Everett Collection /

I dag släpps Margaret Atwoods förhandshajpade uppföljare till succédystopin ”Tjänarinnans berättelse” världen över. 

Victor Malm läser ”Gileads döttrar” och ser en författare som vill behaga sin publik. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den nya litteraturkapitalismens hittills saftigaste vara har anlänt: 34 år efter klassikern ”Tjänarinnans berättelse” släpper Margaret Atwood en uppföljare, ”Gileads döttrar”, och hela världen håller andan. Men inte framför allt för att ”Tjänarinnans berättelse” är en ovanligt bra roman, nej snarare för att den blev en älskad men medioker tv-serie, som i ett par år fungerat perpetuum mobile för skribenter i jakt på en modell att analysera verkligheten efter och på så vis blivit långt mer omskriven än den förtjänar. 

Sällan, om någonsin, har en bok av en högt respekterad, stundtals Nobelpristippad författare varit så kommersiellt gångbar.

Hur ska det gå? Ska Gilead, den teokratiska diktaturen som upprättas i nordöstra USA efter en puritansk revolution, falla? Kommer Offred att lyckas? 

Resultatet är bitvis fint, åtminstone vad gäller att teckna en övertygande bild av livet i ett teokratiskt patriarkat.

Atwood väljer en intelligent, snygg blandvändarform för att ge frågorna svar (och ja – de får svar, jag lovar). Romanen, som på ett ungefär tar vid där tv-serien slutar, består av tre berättelser som långsamt flätas ihop, tre kvinnors vittnesmål från den repressiva diktaturen, tre synvinklar som tillsammans ger en mer sammansatt bild av Gilead än ursprungsromanen och tv-serien åstadkom. En av kvinnorna har lärt känna den fromma despotin genom det kanadensiska undervisningssystemet, en har valt den som ett bättre alternativ än döden och en har aldrig känt till något annat. Men de blir alla delaktiga i motståndet. 

Resultatet är bitvis fint, åtminstone vad gäller att teckna en övertygande bild av livet i ett teokratiskt patriarkat. Kvinnorna lever böjda under regler och lagar som motiveras religiöst, men läsaren görs fort varse att Atwoods Gilead snarare än en puritansk utopi är en värld framskuren för att skrämma slag på den som räds dagen då alla män som förlorat sina privilegier reser sig och tar dem tillbaka på mäns sätt – med våld.

Den här gången är Atwood allt för angelägen om att behaga sina fans.

Reglerna och lagarnas värde är alltså varken gudomligt eller sitt eget utan funktionellt. Gilead är upprättat för att män ska ha makten att följa sina nycker och böjelser, inte tvingas till kompromisser, slippa konfronteras besvären som kvinnors rättigheter ger upphov till. Atwoods förkunnelse är lika tydlig som sann: en sådan ordning är rutten, vilket man inte behöver se sig om i vår egen, alldeles verkliga, värld särskilt länge för att skriva under på. 

Men det övertygade hon oss om att göra redan för tre decennier sedan. 

Och även om jag räknar med – och det här säger jag cyniskt – att en stor del av läsarna blir ganska tillfredsställda av ”Gileads döttrar” är det en mycket sämre roman än ”Tjänarinnans berättelse”. Tempot är högre, stilen fortfarande fin och säker – ja, hantverket är skickligt, romanen är skriven för att slukas som en godispåse, omedelbart – men den här gången är Atwood allt för angelägen om att behaga sina fans, få dem att känna sig som smarta, intelligenta och goda människor, vilket gör boken en smula dum. 

Margaret Atwood. Foto: JEAN MALEK / NORSTEDTS

Det syns i berättandet, där Atwood trycker in så många billiga och redundanta förebud att romanen ibland känns skriven för barn, men det syns framför allt i romanens grundläggande, tja, moral. Gileads fall framställs nämligen som naturenligt, en tidsfråga. De som kämpar för det goda kan inte förlora. För det sanna och rätta är evigt, medan den värld som byggs på lögner oundvikligen ruttnar och rasar ihop.  

Så installerar Atwood den mest fåfänga, förlegade och falska formen av idealism i kärnan av sin roman. Lömskt hopp, tröstsagans lilla vals. Som kanske tillfredsställer läsarna och tittarna som funnit en hjälte i Elisabeth Moss' Offred, men bara för stunden, innan de (förhoppningsvis) påminns om att den här sortens tårdrypande, inställsamma humanism är lika impotent som schablonartad och manipulativ. Den är trösten i ännu en bombastisk klimatkrönika, stråkarna du hör i den vackra scenen, mannen som får kvinnan, kvinnan som får mannen, musen som pilar in i sitt eviga hål.

Eller – en gammal lögn. 

ROMAN

Margaret Atwood

Gileads döttrar

Översättning Inger Johansson och Annika H Löfvendahl

Norstedts, 443 s. 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida