Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ljudboksboomen har segrare och förlorare

Julia Pennlert.
Foto: Sara Mac Key
Lars Ilshammar.
Foto: Jahn Lipka
Annina Rabe.
Foto: PRIVAT

I antologin ”Från Strindberg till Storytel” kartläggs den lyssnade litteraturen och dess landvinningar. 

Annina Rabe välkomnar fördjupningen, men efterfrågar ett mer kritiskt perspektiv. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. En stor del av hösten ägnade jag åt att rensa i mitt hemmabibliotek. I arbetsrummet hade boktornen växt sig så höga att de delvis täckte fönstren, vilket reducerade dagsljusinsläppet. 

När jag läser ”Från Strindberg till Storytel. Korskopplingar mellan ljud och litteratur” – redaktörerna Julia Pennlert och Lars Ilshammars omfattande antologi om lyssnad litteratur och ljudbokens landvinningar tänker jag på mina 115 utrensade bokkassar. Det är tacksamt att se dem som en symbol för ett dammigt och föråldrat sätt att läsa, ett sätt som nu gradvis ger vika för ett nytt. Den lyssnade litteraturen är här för att stanna. Inte minst under pandemin har ljudboken firat triumfer. Den lockar nya läsargrupper, men vinner även över många inbitna läsare till sin sida.   

Ändå jublar vi inte, vi som arbetar med litteratur. På kultursidorna har ljudbokens popularitet ifrågasatts och debatterats häftigt de senaste åren. Med ”Från Strindberg till Storytel” anar jag en vilja att höja ljudbokens status, få olyckskorparna att tagga ner och att visa att utvecklingen bara är ännu en del i ett litterärt kretslopp. Man har alltid läst på olika sätt. Talade böcker är inget nytt. Antologin erbjuder en välkommen fördjupning, men hade kunnat innehålla fler ifrågasättande texter.

Några bidrag tycks mest syfta till att bejaka den sköna nya världen.

Den tar ett brett grepp om den lyssnade litteraturen och långt ifrån alla bidrag handlar om just ljudböcker. Redan August Strindberg – alltid pigg på tekniska experiment – roade sig tydligen med att spela in delar av sina böcker, berättas i bokens första text. I ett annat bidrag får vi en intressant inblick i hur Sara Lidman arbetade med egna dikterade ljudinspelningar när hon skrev.  Ett annat handlar om ett intressant brittiskt högläsningsprojekt som heter Shared reading. En text går till botten med rösten som förmedlar texten genom att djupanalysera tre inläsningar av Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken”. 

Men det är ändå avsnitten om dagens ljudboksboom jag läser med störst intresse. Några bidrag tycks mest syfta till att bejaka den sköna nya världen. ”Litteraturen befinner sig i transit” skriver Andreas Nyblom i en essä som beskriver hur läsande och skrivande har gått från att vara solitära tystnadskrävande akter till att handla om ”multitasking” och att ”författare och läsare möts oavbrutet och överallt i en alltmer sammankopplad verklighet”. Jo, så är det väl. Men det finns fortfarande böcker som kräver en högre grad av koncentration. Och detta att just oförmåga till koncentration är ett av den multitaskande nutidsmänniskans stora problem berörs inte. Inte heller vad det gör med vår förmåga att läsa mer krävande litteratur.

Endast en fjärdedel av alla Nobelpristagare i litteratur finns i ljudboksformat, liksom en tredjedel av alla Augustnominerade böcker.

Vilken litteratur är det som vinner på ljudboksboomen? I litteraturvetaren Jerry Määttäs genomgång av antalet Nobelpristagare och Augustnominerade böcker på streamingtjänsterna får skeptikerna vatten på sin kvarn: visst är det de lättillgängliga, populära böckerna som är i dominans. Endast en fjärdedel av alla Nobelpristagare i litteratur finns i ljudboksformat, liksom en tredjedel av alla Augustnominerade böcker. Betoningen ligger, som förväntat, på det mest tillgängliga, rakt berättade. Hyllade men krävande titlar av författare som Andzrej Tichý, Sara Stridsberg, Steve Sem-Sandberg och Sami Said saknas.

Det är inte svårt att se hur de prispressade nya affärsformaten, som Storytel eller Bookbeat, utgör ett hot mot den smalare litteraturen. Det infamösa uttalande som Bonnierförlagens dåvarande vd Håkan Rudels gjorde i samband med den stora ljudboksdebatten 2018, ”Nobelpristagare /…/ underpresterar i digitala tjänster” har inte gjort saken bättre. Inte heller att ljudboksföretaget Storytel äger allt större delar av bokmarknaden, och att förlag uttalat söker ny litteratur som är skräddarsydd för ljudboksmarknaden. Detta kunde behandlats mer, och med ett mer kritiskt öga, i antologin.

Den i mitt tycke mest tankeväckande texten bjuder professorn i litteraturvetenskap Mats Malm på. På ett glasklart sätt reder han ut den fundamentala skillnaden mellan läst och lyssnad litteratur: den som lyssnar på en ljudbok presenteras för en förfabricerad iscensättning. Det finns redan ett tolkningslager. Men: ”Det litterära verket är /…/ starkt beroende av osäkerhet, vaghet, tvekan, möjligheten att ompröva antaganden.” Just så. Och där påminns jag om varför jag kommer att fortsätta med mina bokhögar, det vill säga läst litteratur. 


ANTOLOGI

FRÅN STRINDBERG TILL STORYTEL

Red. Julia Pennlert och Lars Ilshammar

Daidalos, 403 s.


Annina Rabe är kritiker på Expressen Kultur.




Om hatet mot Annie Lööf – i mediepodden ”Lägg ut”

https://embed.radioplay.io?id=87028&country_iso=se"

Veckans avsnitt gästas av Anna Björklund, känd från ”Della Q”. Hon skrev den omtalade krönikan ”Jag hatar Annie Lööf” i Fokus.
Även: Utøya-dokumentären i SVT, varför kommer så få brottsoffer till tals i medierapportering och besök av Magda Gad, korrespondent i Kabul.
Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind