Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Livet är ett lidande och sedan dör man

Michel Houellebecq.Foto: Karl Schoendorfer / Shutterstock
”Hålla sig vid liv”.
”I Schopenhauers närvaro”.
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

Få är lika svartsynt humoristiska som författaren Michel Houellebecq.

Therese Bohman fröjdas över två av hans nyöversatta böcker. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Den här virusvåren känns på många sätt som att leva i en roman av Michel Houellebecq

Vi är alla avskärmade från världen och varandra och får förlita oss på tekniken som substitut för mänsklig närhet. På en större nivå har det moderna samhällets mekanismer satts ur spel: resandet, konsumtionen, globaliseringen, kapitalismen. I en lakonisk kommentar till det hela sa Houellebecq nyligen att han tror att världen kommer att vara ungefär densamma efter viruset, fast sämre. 

Om det verkligen varit en roman av Houellebecq tror jag dock att han hade låtit den sluta mer effektfullt. Kanske i en motsägelsefull utopi av småskaligt jordbruk och lokalproducerad ost för de kvinnor och hundar som överlevt. Eller tvärtom: en katastrof och slutet för mänskligheten som vi känner den. Eventuellt hade det senare också framställts som om inte en utopi, så logiskt och bara att acceptera.

För att livet är lidande, och sen dör man, är det mantra som Houellebecq trummar in i båda de fina små böcker som Ellerströms nu ger ut av honom. ”I Schopenhauers närvaro” från 2017 är en personligt hållen betraktelse över favoritpartier ur filosofens ”Världen som vilja och föreställning” och ”Aforismer i levnadsvishet”. 

Äntligen en själsfrände!

Houellebecq beskriver mötet med Schopenhauer nästan som en förälskelse. Av en slump lånar han i sena tjugoårsåldern ”Världen som vilja och föreställning” på ett bibliotek, och blir besatt, omtumlad och uppfylld av den store pessimisten. Äntligen en själsfrände! Då är Houellebecq alldeles i början av sin bana som författare och har utgivit en diktsamling. Under en intensiv vecka skriver han några år senare den lilla ”Hålla sig vid liv” (1997). ”En metod” kallar han den, ”En poetik” kunde den ha hetat, eller ”Råd till unga författare”, precis som den bok av Baudelaire som den påminner om. Det är en samling rasande anteckningar om världens uselhet och poesin som dess motgift. 

Två nya Houellebecq-böcker är verkligen något av en fest för alla som tycker att det går för lång tid mellan romanerna. De båda små skrifterna överlappar varandra, går in och ut ur varandra som en väv, blir nästan som ett nytt verk tillsammans. Båda är också försedda med klargörande för- respektive efterord (särskilt Kristoffer Leandoers text om ”Hålla sig vid liv” är så uttömmande och intressant att ingenting egentligen behöver tilläggas) och ger en fördjupad förståelse av Houellebecqs författarskap. Särskilt intressant är det att höra honom, som åtminstone i vårt land är känd framför allt som romanförfattare, tala om poesin som det högsta. 

Michel Houellebecq.Foto: Martin Meissner / Ap

I en intervju från 2017 berättar Houellebecq att han alltid skriver poesi med känslan av att den kombination av ord han precis skrivit existerade innan han själv gjorde det, och att han bara råkade upptäcka den. ”Jag känner mig mer som en upptäckare än som en skapare.” Det är som Michelangelos ord om att han ser skulpturen vila inne i marmorblocket och hugger tills den är fri – som att det är en absolut sanning som väntar på att avtäckas. 

Och om det är något som utmärker Houellebecq så är det hans sanningssträvan. Om tillvaron nu utgörs av lidande så är det också detta lidande som genererar sanningen, denna poesins (och konstens i stort) själva förutsättning: ”När ni hos andra väcker en blandning av förskräckt medlidande och förakt vet ni att ni är på rätt väg. Ni kan börja skriva”, ”Kom ihåg att ni i grund och botten redan är död”, heter det i ”Hålla sig vid liv”.

Den som redan är död har givetvis inget att förlora – och kan därför skriva precis så. Hela Houellebecqs författargärning är ett bevis för just detta: han skriver sig gång på gång ner till mänsklighetens, civilisationens och sexualitetens botten, till det fula, smärtsamma och avskyvärda, följer konsekvent sitt eget råd om att trycka på samtidens smärtpunkter. Sanningen gör honom fri, och friheten gör honom sann. 

Poeten som utvald sanningssägare alltså.

Poeten bör stå som en stolt solitär, inte liera sig med någon och härda ut i ensamhet: ”Anslut er inte till någonting. Eller anslut er och begå sedan genast förräderi.” Det är en hållning som går tvärsemot samtidens aversion mot det ensamma, manliga geniet, särskilt post-metoo. Och eftersom Houellebecq är Houellebecq går han givetvis längre än så. 

I ”I Schopenhauers närvaro” menar han att skrivande är betingat av ”en medfödd – och därmed omöjlig att lära ut – fallenhet för ett passivt och liksom avtrubbat kontemplerande av världen”, och att poeten har kvar ”en ren perceptionsförmåga som man vanligtvis bara finner i barndomen, galenskap eller drömstoff.” Poeten som utvald sanningssägare alltså, men samtidigt yttrat av en poet som sannolikt aldrig skulle kalla sig själv geni, som föraktar sig själv, föraktar världen, lider av att befinna sig i den. Som skriver för att hålla sig vid liv. 

Det må låta fruktansvärt mörkt alltsammans, men det fina med Houellebecq är att det aldrig känns så. I sin betraktelse över vårens pandemi tillade han att han tycker att det är ett banalt virus vi har att göra med: ”Det är inte ens sexuellt överförbart.” En typisk kommentar från en författare som trots pessimismen och svartsynen aldrig förlorar förmågan att vara rolig. Precis så är dessa två små böcker: Som att blicka ner i avgrunden, och finna att avgrunden ler tillbaka.

 

 

 

ESSÄER

MICHEL HOUELLEBECQ

Hålla sig vid liv

Översättning Mats Leffler

Ellerströms, 45 s.

 

MICHEL HOUELLEBECQ

I Schopenhauers närvaro

Översättning Kennet Klemets

Ellerströms, 68 s.

 

 

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

 

 

 

”Det är bättre att gå in med låga förväntningar”

”After utan work” är Expressen Kulturs spontana program från coronakarantänen.

I det här avsnittet samtalar Daniel Sjölin med författaren Amanda Svensson. Om bland annat fiktionens möjlighet i autofiktionens tidevarv och om att inte kunna lämna den brittiska ön där hon bor.

Förra veckan möttes Daniel Sjölin och Joel Halldorf. Se det avsnittet nedan.