Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Litteraturkritik – med hammare och spik

Ebba Witt-Bratttström gästrecenseras av Jes Stein Pedersen, Politiken.
"Kulturkvinnan och andra texter"

Ebba Witt-Brattströms nya essäsamling visar på ett strålande sätt hur kvinnliga författarskap har bagatelliserats i patriarkal litteraturkanon.

Jes Stein Pedersen läser ett rasande men delvis onyanserat angrepp på mansgrisar och kulturmän förr och nu.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | RECENSION. I den isländska författaren Bergsveinn Birgissons debutroman från 2003, ”Landslag er aldrei asnalegt” [ej utkommen på svenska, ö. a.], finns en karakteristik över nutidens dårskap: ”Nationen har slängt all värdighet överbord, idealisterna som hade hjärta har sjunkit ner i en förbannad konsumtionshysteri, universitetsvärlden är genomrutten av egoism och amerikansk människofientlig vetenskap och all litteratur blir läst som ett slagsmål mellan könen.”

Det sista är i sanning fallet för Ebba Witt-Brattström. ”Kulturkvinnan” är ett rasande angrepp på den ”mansgrisbastion” som hon också gick lös på i ”Kulturmannen” från 2016. Boken rymmer 35 tidigare tryckta essäer, och hatten av för Ebba Witt-Brattström som polemiker. Hon är i en klass för sig när hon bedriver litteraturkritik med hammaren. Bångstyrig, underhållande, självmedveten. Men också väldigt onyanserad.

 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattströms heja-hälsning till Hillary Clinton 

Nedlåtande behandling av Selma Lagerlöf

Eftersom ”Kulturman” är det värsta man kan vara, bör jag lägga korten på bordet redan nu i form av en kort varudeklaration:

Den här recensionen är skriven av en vit, heterosexuell man från Danmark. Som litteraturredaktör vid dagstidningen Politiken hör jag på ett eller annat sätt hemma i kategorin ”Kulturman”, även om jag inte kan se min faktiska praxis i begreppet. Nu är ni varnade!

Men Ebba Witt-Brattström använder inte bara hammaren. ”Kulturkvinnan” rymmer många nyanserade läsningar och analyser av primärt kvinnliga författare som historiskt har bagatelliserats och osynliggjorts av en mansdominerad parnass. Det är till exempel chockerande att läsa om den skändligt nedlåtande behandling som Selma Lagerlöf fick av Georg Brandes, Sven Delblanc och Oscar Levertin, med flera. Hon var ogift och reducerades till en ”fröken” som av sina romaner att döma tydligen inte kände till vare sig ”den erotiska passionen” eller ”kärlekens realiteter” och vars kvinnlighet var ”kysk” och hennes blick ”naiv”. Ja, man tror inte sina ögon.

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström om SVT:s förakt för Selma Lagerlöf 

Ebba Witt-Brattström mottog Expressens Björn Nilsson-pris för god kulturjournalistik på Nalen 2016. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Misantropisk mansuppfattning

Witt-Brattström skriver också enastående om (makt)förhållandet mellan Moa och Harry Martinson, dynamiken mellan de äkta makarna Märta och Henrik Tikkanen, om Edith Södergran, Heliga Birgitta och Charlotte Brontës ”Jane Eyre”, medan däremot texterna om Sofi Oksanen och Herta Müller verkar skrivna i en hast.

I essän om August Strindberg och kritikern Laura Marholm, som i Strindbergs samtid skrev att det enda nya med honom var att han gav språk till ”könshatets dunkla instinkter”, märker man den enorma glädje med vilken en jätteindignerad feminist sätter den svenska litteraturens största geni på plats. Att Strindberg var annat och mer än sin notoriska misogyni lämnar vi därhän.

Och så pekar Witt-Brattström på en poäng som sällan behandlas, och som har att göra med det sätt på vilket litteraturen formar vårt medvetande: Är det så att de stora författarna, Strindberg, Kafka, Knausgård, Norén, låser fast läsaren i en misantropisk uppfattning om att världen är ur led? frågar hon sig. Underförstått, världen behöver få sitt medvetande format av författare som på grund av att de är kvinnor är upptagna av moderlighet och omsorg, och så vidare.

 

LÄS MER: Ebba Witt-Brattström i stor intervju med Natalia Kazmierska 

Vendetta mot "Kulturmannen"

”Kulturkvinnan” inleds med texten ”What a nasty woman”. Den har formen av en dialog mellan ett han och ett hon, och är en munter, men också raffinerad öppning på boken, för det är omöjligt att inte också läsa den som ännu en omgång i skärmytslingen mellan henne och exmaken Horace Engdahl.

Och just detta är både svagheten och styrkan med Witt-Brattströms vendetta mot ”Kulturmannen”. För mig låter följande, och många andra beskrivningar av honom, mer som scener ur ett (tidigare) äktenskap än en maktkritisk iakttagelse med allmän bäring på samtiden:

”Han stylar sig som det Oförstådda Geniet, och varje försök att relativisera hans betydelse och införa Kulturkvinnan som hans naturliga med- och motpart bemöts med frenetiskt putsande på hans solkade gloria av offentlighetens många ängsliga kulturmanskramare. 

Villkoret för att showen ska gå i evig repris är Kulturmannens nedvärdering av Kulturkvinnans historiska och samtida insatser. Rått sagt bekämpar han helbildning, för den låter honom inte dominera som kulturell alfahanne.” 

 

I april 2005 var Ebba Witt-Brattström med och grundade Feministiskt initiativ. Några månader senare lämnade hon partiet. Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG

 

"Hjärntvättade" kvinnor?

När Ebba Witt-Brattström generaliserar från forntidens patriarkala mörker till nutiden och vad som liknar privata erfarenheter, blir hon märkligt blind för den samhällsutveckling som har ägt rum sedan 1970-talets kvinnorörelse revolutionerade förhållandet mellan könen.

Stämmer det verkligen att (kultur)män fortfarande är ointresserade av eller direkt avståndstagande till det bildningsarv som kvinnor har skapat? Att de insisterar på att vara ”halvbildade” i stället för ”helbildade”? Är det korrekt att kvinnor fortfarande ”har hjärntvättats i föreställningen att det är Kulturmannen som äger bildningen”? Jag frågar här svenska läsare av samtliga kön: Är det sant i dagens Sverige att Kulturmannen ”äger strukturerna, institutionerna, biblioteken” och därtill även medierna? 

Det verkligt överraskande för mig är att det i ”Kulturkvinnan” saknas en blick för kvinnofrigörelsens enorma effekt på humaniseringen av människolivet, och av det sätt på vilket män har fått ett förändrat förhållningssätt till sig själv och sina barn.

I stället för att se till de positiva effekterna av den revolution som kvinnor, inte minst i Norden, har åstadkommit och som på område efter område bidrar till att den gamla patriarkala monokulturen minskar, dundrar Ebba Witt-Brattström bara vidare.

 

Stereotypa könsroller under nedbrytning

Det värsta är att man inte betvivlar att hon skulle kunna bidra till att belysa framgången, om hon inte var tvungen att underkasta sig det binära tänkandet, mannen versus kvinnan, som är kärnan i hennes ärende. Det är synd.

Jag emotser redan att bli anklagad av svenska feminister för att lida av ”strukturell könsblindhet” eller vad det nu kan heta, men jag framhärdar: Var och en som sysslar med litteratur skriven av både män och kvinnor under de senaste årtiondena, måste väl ha märkt hur de stereotypa könsrollerna för länge sedan är under fullständig nedbrytning. Ta till exempel Karl Ove Knausgård, som Ebba Witt-Brattström både har kallat ”intimfascist” och anklagat för ”litterär pedofili”.

För mig är han författaren som skriver om just den nya mans- och fadersroll som blev möjlig efter kvinnorörelsen, och som har fått massor av män i kontakt med sig själva, sina barn och sina partners på ett radikalt annorlunda sätt som än vad som tidigare var fallet. Kanske är vi här framme vid den punkt som plågar sjuttiotalsfeministerna mest: Att de rent faktiskt öppnade dörren för att lämna ifrån sig ”intimmakten”, den makt som kvinnor historiskt har haft monopol på eftersom männen var förvärvsarbetande?

 

 

Den norske författaren Karl Ove Knausgård gestaltar en ny mans- och fadersroll, menar Jes Stein Pedersen. Foto: DANIEL NILSSON / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN

Utmaning från ny generation feminister

Jag betraktar Ebba Witt-Brattström som en mycket viktig röst och fackperson, och därför retar det mig att hon är tyst om den utveckling som, inte minst tack vare litteratur skriven av kvinnor, har skapat helt nya förståelser för vad könsidentiteten består av. Kanske är det samma tillbakadragenhet som gör att hon i sin bok har svårt att tackla utmaningen från en ny generation feminister, den som ifrågasätter 1970-talets ”vita medelklassfeminism”?

”Vreden är understundom en god läromästare”, skriver Ebba Witt-Brattström, men i ”Kulturkvinnan” blockerar vreden ofta de nyanser som tiden hade varit mogen för efter att hon i ”Kulturmannen” redan har hamrat in sina horacistiska, förlåt feministiska, grundteser med sjutumsspik.

 

Jes Stein Pedersen

Översättning Jens Liljestrand

SAKPROSA

EBBA WITT-BRATTSTRÖM

Kulturkvinnan och andra texter

Norstedts, 263 s.

 

Ebba Witt-Brattström är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Jes Stein Pedersen, litteraturredaktör på Politiken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!