Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Litteratur: Nobel frivolitet

Peter Nobel har skrivit en jättelik bok

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PETER NOBEL | I idealisk riktning | Atlantis

"Ett bortskämt men stundom illa behandlat barn var jag, som först blev överliggare och sedan alltmer engagerad." Så sammanfattar Peter Nobel berättelsen om sitt liv, I idealisk riktning. Det är en jättelik bok, som genren i dag fordrar, men hållen i lätt ton, mycket behärskad, med komiska inslag och en stilla glöd som efter hand höjs. Peter Nobel kommer från en släkt med dragning till dikt och kanoner. Han skriver intressant om det. I början av 1900-talet var familjens hem i S:t Petersburg ett rykande industriområde, där det då och då small i dikena. Namnet Nobel uppstod vid ett försök på Uppsala universitet att översätta ordet Nöbbelöv till latin. En bondestudent från Nöbbelöv skrevs 1682 in som Peter Olai Nobelius. Man gjorde så. Nöbbelövpriset hade inte låtit så bra. I Uppsala på femtiotalet delade Peter Nobel sin tid mellan Juvenalorden, det lätta skämtets värld, där han blev en mästare, och juridiska studier. De senare tog lång tid, men till sist var han en mästare där med. Det är en rolig skildring, i synnerhet om man själv var i Uppsala på femtiotalet och minns de gamla narrarna, men dessutom klargörande på ett oväntat sätt. Frivolitet är motsatsen till allvar, och man känner sig en aning trött på Juvenalordens lustigkurrar som håller vintermanöver i Hågedalen och utdelar Nobels fredspris för Oduglighet i Fält. Frivolitet och engagemang går inte att förena, vet man, men i själva verket är det tvärtom, som här: skämten i Juvenalorden är en inskolning i olydnad och respektlöshet, i att inte vara ädel och allvarlig, utan skilja mellan det viktiga och det vi kan strunta i, till vilket behövs just frivolitet (ett latinskt ord som kommer av friare, hacka sönder). Frivolitet kan förstås som sinne för väsentligheter Jag tolkar Peter Nobels berättelse på det sättet. Det är en advokats debriefing. Han går från affärsjuridik till humanjuridik, säger han, och får inblickar i en rättslöshet som sällan kommer fram. En advokat ser kanske mer än en journalist. Det är en hemsk redogörelse som vindlar genom det svenska rättsväsendet: en facklig aktivist från Trinidad, som USA vill se gripen, blir genast insydd, som nu för övrigt, flyktingar råkar hela tiden illa ut, samhällets olycksbarn har mycket svårt att hävda sin rätt, invandrarverket gör osannolikt korkade yttranden, utlänningsnämnden tror inte att förtryck kan förekomma i europeiska fascistiska stater (det är på den tiden). Det är en ganska uppskakande berättelse, men hållen i lätt ton. Jag gillar den lätta tonen därför att den dessutom är ett motgift mot det teatraliska berättarsätt som är mediernas. Efter hand övergår Peter Nobel från advokatyr, som han säger, så säger man i Juvenalorden, till flyktingfrågor. Arbetar för internationella organisationer som Amnesty, undersöker läget i de av Israel ockuperade områdena (det är som nu: året är 1974), reser mycket i Afrika och lär känna den cynism som gör skurkar som Mobutu till den fria världens hjältar, äter rökt pytonorm i ett flyktingläger i Kongo (det smakar som rökt sidfläsk) och arbetar på en afrikansk rättighetsförklaring. Så småningom blir han diskrimineringsombudsman. Det är lärorikt och uppiggande att följa Peter Nobel. Han är nästan aldrig personlig, vilket kanske är synd (vi ser honom helt kort i en vak i Funbosjön), men berättelsen om det gömda förtrycket är mycket klargörande. Den lätta tonen gör att läsaren ser klart och inser att det går att göra något åt saken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!