Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Litteratur: Mediegisslan

Per Svensson har skrivit en dramadokumentär om Norrmalmstorg 1973.
Martin Jönsson konstaterar att medierna inget lär av sina misstag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

PER SVENSSON i samarbete med Håkan Lindhé | Dramat på Norrmalmstorg 23 till 28 augusti 1973 | Bonnier Fakta

I den storm av kritik som riktats mot mediernas bevakning av den, som det visade sig, oskyldige 35-åring som satt häktad misstänkt för mordet på Anna Lindh, är det framför allt en punkt som är svår att vifta bort. Den att man inget lärt av tidigare misstag. Såväl Norrmalmstorgsdramat som Palmemordet hade ju sina 35-åringar. Uthängda, detaljgranskade och demoniserade - men oskyldiga. Historien varnade, men ingen lyssnade. Vid dramat på Norrmalmstorg i augusti 1973 hette den utpekade Kaj Robert Hansson. Redan på dramats andra dag kunde kvällstidningarna berätta historien om vem bankrånaren var, med personbeskrivningar från reportrar som träffat honom. Dock inte på Spy Bar, som inte fanns då, utan på en fest i radikala kretsar i Lund. Tiderna har, i sanning, förändrats. Kaj Robert Hansson var en 21-årig förrymd bankrånare och kompis med Clark Olofsson. Han var galen, hänsynslös, kallhamrad och livsfarlig, kunde medierna berätta, med polisens benägna hjälp. Det var bara en hake: han befann sig inte på Kreditbanken, utan i Honolulu på Hawaii. Därifrån ringde han på dramats fjärde dag till polisen. Men då var han sedan länge, via medierna, stämplad som den knarkberusade desperadon i valvet, redo för en massaker. När den verklige desperadon, Jan Erik Olsson, identifierades, fick han ta över alla de egenskaper som givits Hansson, i en spekulationsspiral och ett tonläge som, om man går till arkivet och läser vad som skrevs, får de senaste månadernas övertramp och löpsedelsfantasier i Lindh-fallet att framstå som snudd på harmlösa. Till exempel skrev GT på löpsedeln på dramats sista dag: VIDRIG NATT i skräckvalvet. Flickorna i SKRÄCK FÖR VÅLDTÄKT, när det i själva verket var polisens borrningar och gashot de fasade mest för. Kvällspostens löpsedel samma dag var inte mindre dramatisk: NU SKA HAN DÖ. (Och jodå, det blev en debatt om pressetik då också, bland annat i tv-programmet Bakom rubrikerna. Men som vanligt var det mest spel för gallerierna och alla eventuella lärdomar var som bortblåsta nästa gång det hettade till). Mediernas roll i Norrmalmstorgsdramat var central. Omfånget i bevakningen saknade motstycke, ändå fanns det ganska lite att berätta. PO Enquist fångade det bäst i sin artikel i Expressen om mediecirkusen: Det var fina och kyliga kvällar på Norrmalmstorg och det gick frusna och villrådiga pressyrkesmän omkring och visste inte vad som hände. De visste kanske bara att // också dagar och nätter när absolut ingenting inträffade var en sexsidorshändelse och att sidorna måste fyllas. En bild av medierna som gisslan, med informationshungern som förövare och sanningen som det främsta offret, när den medieskapade verkligheten tog över. I tv lades bilder från Norrmalmstorg ut som ett slags testbild. Extrasändningarna gick in i varandra tills det blev absurt att tala om extra sändningar. Reportrarna vakade och verkade, på samma sätt som utanför Karolinska sjukhuset när Anna Lindh opererades, utan att sova, utan något att säga. När Olsson sedan greps och fördes bort av polisen möttes han av buanden och polisen av applåder från de väntande journalisterna. Dramat hade fått sitt lyckliga klimax. Dagen därpå sålde Expressen 921 000 exemplar. Det är när Per Svensson beskriver och reflekterar kring detta, paradoxen kring dramats rikedom och händelsernas fattigdom och mediernas interagerande med såväl polis, rånare och gisslan, som reportaget om dramat fungerar som bäst. När perspektivet blir snävare och fastnar i försöken att dokumentera Vad Som Verkligen Skedde blir det såväl torftigare som mindre trovärdigt. De långa sjoken med dialog från valvet är avsedda som rekonstruktioner, men kan lika gärna vara konstruktioner. Han konstaterar det själv: Det finns inte någon sanning om Norrmalmstorgsdramat, bara mer eller mindre sanningsenliga berättelser // Sanningen är så djupt begravd under lögner och myter, förträngningar och förfalskningar, skryt och skrävel, att den sannolikt aldrig kommer att grävas fram. I sin spelfilm i tv använde Håkan Lindhé dessa berättelser och skrävlanden för att skapa ett fiktionsdrama. Här använder Per Svensson samma material, plus en egen research, till att skapa en new journalism-dokumentär. Det är inte helt problemfritt. Orden kanske och antagligen finns med emellanåt, som ett slags friskrivingsklausuler, men på andra förlorar han sig återigen i en oförbehållsam dramatisering. Problemfri är inte heller den övermättade symboliken, där dramat omväxlande beskrivs som en raketbas under pågående nedräkning och som en ubåt, inväntande de oundvikliga sjunkbomberna. Upplösningen blir därför ingen slutpunkt, utan en fråga: är myterna om dramat så mäktiga att det inte går att närma sig det, utan att reportern själv blir dess gisslan? *** Martin Jönsson är chefredaktör för Journalisten