Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Litteratur: Fisk utan cykel

Sara Stridsberg (född 1972) har inför sin skönlitterära debut lanserat sig själv som en mäkta militant feminist, bland annat som översättare av Valerie Solanas mansuppskärarmanifest.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

SARA STRIDSBERG | Happy Sally | Albert Bonniers förlag

Ingen manlig läsare som med en värjande hand framför skrevet tar sig an hennes roman Happy Sally behöver dock falla offer för annat än en rent symbolisk kastrationsångest. Här handlar det inte om att snöpa män - vars namn är skröplighet - snarare om att reducera dem, förminska dem. De fåtal personer av manskön som figurerar i romanen spelar obetydliga eller perifera roller i skuggan av starkare kvinnor. Om Happy Sally är en feministisk roman, så är det inte i kraft av något agitatoriskt tonläge - det är tvärtom lyriskt eftersinnande - utan för att kvinnor med sådan självklarhet intar huvudrollerna på männens bekostnad. Kontrasten mellan romanens manhaftiga stålkvinna och dess lille stålman är talande nog. Stålkvinnan är simmerskan Sally Bauer som i augusti 1939 - dagarna före krigsutbrottet - blir den femtonde personen som lyckas simma över engelska kanalen. Stålmannen är berättarjagets lillebror H, en troskyldig femåring som iklädd stålmansdräkt är i helt i händerna på sin storasysters nyckfulla omsorger. Någon dokumentärroman rör det sig inte om. Sally Bauers dagbok är en fri fantasi, där den tuffa kanalsimmerskan redogör för sina förberedelser inför kraftprovet, omväxlande med sina erotiska förehavanden. Hon är förälskad i den spotska väninnan Marguerite, men tar också för sig bland män genom att helt enkelt lägga omkull dem när det passar henne. 44 år senare drömmer en annan kvinna - berättarjagets mor Ellen - om att göra om Sally Bauers bedrift under en segeltur längs europeiska västkusten tillsammans med mannen och de båda barnen. Hon försvinner dock under oklara omständigheter. År 2001 - den då 90-åriga Sally Bauers dödsår - ser det nu vuxna berättarjaget under en semestervistelse i Dover tillbaka på händelserna 18 år tidigare utan att skapa någon egentlig klarhet kring moderns öde. Något svävande, gäckande och undanglidande präglar alla berättelsens kvinnor - Sally, Ellen, Marguerite och berättaren själv - som om de till hälften vore mytiska gestalter, ett slags vattenväsen som rör sig i en annan dimension än de tafatta och klumpigt manliga bipersonerna. Vattnet är kvinnans element, den torra jorden mannens. Eller något sådant; jag får inget riktigt grepp om romanen. Det är som att hålla fast en fisk - eller en najad, en undin, en sjöjungfru, en havsgudinna - ett sprittande berättarmedium som slår ett slag med stjärten och glider ur varje försök till mera handfast tolkning. Något irriterad, men mera fascinerad ändå, känner jag mitt manliga ego krympa och skrumpna under läsningens gång. Det är en lika ovan som nyttig upplevelse.