Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Linderborg är inte ute efter förlåtelse

”Året med 13 månader”.
Åsa Linderborg.Foto: Polaris
Annina Rabe.Foto: PRIVAT

Åsa Linderborg skriver om sina turbulenta månader med Metoo.

Annina Rabe läser en bruten yrkesmänniskas litterära dagbok.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Eftertankens kranka blekhet är en ovanlig företeelse i en tid där tvärsäkerheten dominerar. Under sin tid som kulturchef på Aftonbladet gjorde Åsa Linderborg sig känd som en av de mest tvärsäkra i svensk offentlighet. Ibland med en påtaglig gränslöshet i argumenten och några gånger med en häpnadsväckande brist på omdöme. Men alltid lika bergfast. ”Hur blir man ens så tvärsäker? Tvivlar hon aldrig?” tänkte jag om henne. Men så kom jag ihåg att man inte får tvivla. Inte i vår bransch, inte i vår tid. Alla efterlyser ”problematisering”, men tvivel genererar sällan några klick.

Även en till synes ostoppbar människa kan dock tvingas till halt. När Kulturhuset Stadsteaterns chef Benny Fredriksson tog sitt liv i mars 2018 efter en hårdför granskning av Aftonbladet var det många som höll Linderborg som direkt ansvarig för hans död. När Åsa Linderborg nu ger ut sin dagbok från den här kaotiska tiden måste man fundera över varför hon gör det. Är det bara ett sätt att två sina händer från den mara som rider henne efter Benny Fredrikssons död? Nej, det är tack och lov intressantare läsning än så. Boken beskriver både en yttre och inre process av tillnyktring. 

Kondoleansbord för Benny Fredriksson.Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

Materialet ska bygga på autentiska dagboksanteckningar, men jag är övertygad om att där finns ett visst mått av efterkonstruktion, inte minst i hur vissa nyckelhändelser ställs mot varandra. Må så vara. Åsa Linderborg är författare och även om verkligheten här överträffar dikten är detta en litterär skildring. Scener som den mardrömslika när hon i en mataffär plötsligt hör en okänd kvinna i närheten säga med låg röst: ”Benny Fredriksson. Benny Fredriksson” har tydliga skönlitterära kvaliteter. För att inte tala om när hennes son frågar om det är för att hon har försvarat Nya Tiders rätt att vara på bokmässan som hon inte förekommer på Nordiska Motståndsrörelsens folkförrädarplakat.

”Jag slog bort frågan, men den besvärade mig mer än jag ville erkänna”, skriver Linderborg. En litterär plantering av ett första tvivel. Det kommer att bli fler. 

Att läsa hennes dagbok är en pågående brottningsmatch där jag ofta blir provocerad, inte minst när det gäller de förminskande formuleringarna kring Metoo. Många kommer nog att bli betydligt mer provocerade än jag. Alla vi som hojtat om problematisering: här kommer den, och den är både välbehövlig och svårsmält. 

Hon rusar vidare, skriver som i trans.

Den person som framträder i boken är bitvis både egocentrisk, maktberusad och inkonsekvent. Hon minns alla gånger hon svikit sina nära, både av ideologiska och av känslomässiga skäl. Hennes anhöriga och vänner ifrågasätter gång på gång hennes tvärsäkra ställningstaganden, men hon lyssnar inte. Hon rusar vidare, skriver som i trans. Efteråt förklarar hon att hon knappt minns vad hon skrev i de där hårdaste krönikorna. Men är det verkligen ett försvar som håller? Människans förträngningsförmåga är stark. Lägg därtill ett orimligt medieklimat som manar till att skriva först och tänka sen. Är det en ursäkt för att Aftonbladets kulturchef skrev som hon gjorde? Nej, men jag tror heller inte att Linderborg är ute efter förlåtelse. 

Intrycket är snarare en skuldtyngd och förvirrad människa som försöker förstå varför det blev som det blev. Medan Linderborg fortsatt driver en stenhård linje i tidningen befinner sig hennes privata jag i en tilltagande kris. Hon ska snart fylla 50. Några dagar innan Benny Fredrikssons självmord blir hon lämnad av sin mångåriga partner. Samtidigt som Metoo rasar över världen hanterar hon sitt eget åldrande, där hon utan omsvep tillstår att hon alltid har spelat ut sin kvinnlighet ”i alla sammanhang som den gav mig fördelar”. Något samband ser hon inte.

Det starkaste med ”Året med 13 månader” är diskrepansen mellan den offentliga personen som går på som en uppdragbar mekanisk leksak, och den allt tröttare och mer tvivlande privatpersonen. En bruten yrkesmänniska vars omdömeslöshet kommer att påverka henne och många andra resten av livet. Men också en människa som vågar ifrågasätta sig själv mer än de flesta andra omdömeslösa i branschen och som fortfarande, alltid, betalar klassresans pris. Det finns ingen vinnare i den här historien, alla är förlorare. 

 

Dagbok

Året med 13 månader

Åsa Linderborg

Polaris, 495 s.