Under 90-talet svepte en våg av debuterande novellister över Sverige. Den kom – trots författarnas protester – att kallas Carverskolan och sorterades under begreppet ”dirty realism”. Novellerna handlade om ordinära människor i ordinära miljöer, utsatta för någon smärre ristning i själen eller någon smärre skakning i marken.
Lina Wolff (född 1973) väljer ett motsatt förhållningssätt i sin debutsamling Många människor dör som du. Inte så att hon skriver om extraordinära människor i extraordinära miljöer – en av novellerna heter faktiskt ”Allt är som vanligt” – utan snarare om lite udda personligheter som försätts i oväntade situationer.
Det avvikande intrycket beror inte på att åtta av de tolv novellerna utspelar sig i Spanien – Madrid, Barcelona, Valencia – där Wolff varit bosatt i flera år. I själva verket är det de svenska miljöerna som ter sig mest exotiska.
I ”Snuff” dras det manliga berättarjaget in ett kärleksförhållande med en kvinnlig masochist som lägger ut sina tårar, sina smärtor och sina samlag i direktsändning på det lokala nätet.
I ”Tänk dig ett levande träd” får ett annat manligt berättarjag besök av hustruns 15 år yngre älskare och dennes flickvän, uppenbart beredda att stanna tills vidare. I ”Odette Klockare” engageras en ung man att lära en nyinflyttad äldre kvinna i byn att spela piano och blir hennes älskare.
Wolffs berättelser är stilsäkra, med en lätt humoristisk underskruv. Ingen anledning att uppmana henne att skriva romaner. I novellen verkar hon ha funnit sitt rätta medium.