Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lika mycket nerv som hjärta

PRISAD. Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för novellromanen "Olive Kitteridge".
Foto: LEONARDO CENDAMO
"Mitt namn är Lucy Barton".
Frances McDormand i HBO:s filmatisering av "Olive Kitteridge".
Foto: JOJO WHILDEN

Amanda Svensson njuter av Elizabeth Strouts täta berättarkonst i "Mitt namn är Lucy Barton".

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Amerikanska Elizabeth Strout slog igenom stort i sitt hemland med novellromanen ”Olive Kitteridge”, som kom ut 2008 och belönades med Pulitzerpriset samma år. Den översattes till svenska först för ett par år sedan, i samband med en filmatisering, men fick då fina recensioner även här.

Romanen ”Mitt namn är Lucy Barton” blev också den, rättmätigt, en succé. Strout är en mästare i den mycket amerikanska genre man skulle kunna kalla feel good-feel bad – sorgliga berättelser om den lilla människans vedermödor, genomlysta av ett romantiskt sken som får det hela att framstå som ädelt och vackert.


LÄS MER: Amanda Svensson läser Roberto Bolaños debutromaner 


Både ”Olive Kitteridge” och ”Mitt namn är Lucy Barton” handlar om ensamma människor (främst kvinnor) som härjats hårt av livet men finner tröst i de små tingens skönhet, i den kärva kärleken och stoltheten över att bära sitt lidande med stoiskt lugn.

1980-talets aidsepidemi och mystiska komplikationer

Om jag låter syrlig så är det inte helt och hållet meningen – ”Mitt namn är Lucy Barton” är, trots ett något sentimentalt anslag, en fantastiskt fin roman som rymmer betydligt mer än det korta omfånget ger vid handen. Den utspelar sig i slutet av 1980-talet, samtidigt med den stora aidsepidemien. Lucy Barton, blivande författare, gift och mor till två små barn, har drabbats av mystiska komplikationer efter en blindtarmsoperation och tvingas tillbringa nio veckor på sjukhus.

Nerv, hjärta och explosioner

Upplevelsen är en av oro och isolering, men ensamheten bryts när hennes mamma oannonserat kommer på besök. De två kvinnorna, som knappt setts sedan Lucy lämnade barndomens fattiga landskap bakom sig för att söka lyckan i New York, får en chans att närma sig varandra igen.


LÄS MER: Amanda Svensson ser sista säsongen av "Girls": Det finns inga dåliga feminister


Lager för lager avtäcks en berättelse om fattigdom, psykisk sjukdom och en tillvaro där kärleksyttringar tvingats hamna långt ner på prioriteringslistan. Strout är en skicklig berättare som ger bara precis så mycket information som är nödvändig, hon håller sin läsare på tårna och slösar inte med orden. Resultatet är en explosiv liten roman med lika mycket nerv som hjärta.


ROMAN

ELISABETH STROUT

Mitt namn är Lucy Barton

Översättning Kristoffer Leandoer

Forum, 167 s.


Amanda Svensson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.