Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Levande om Lewi Pethrus

Joel Halldorf. Foto: ZANDRA ERIKSHED / ZANDRA ERIKSHED
Lewi Pethrus, troligen 1974. Foto: KENT HULT / SCP
En ung Lewi Pethrus. Foto: WIKIMEDIA COMMONS

I över sex decennier styrde Lewi Pethrus pingströrelsen med järnhand. Henrik Berggren läser Joel Halldorfs skildring av den religiöse ledaren och hans värld.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”Guds Per Albin” kallade P O Enquist honom. Likt den socialdemokratiske folkhemsföreståndaren föddes Lewi Pethrus under enkla förhållanden på 1880-talet, gjorde en hisnande klassresa och kom att bli den dominante ledaren för en stark folkrörelse. När han dog 1974 vid 90 års ålder var pingströrelsen Sveriges största frikyrkorörelse med upp emot 100 000 medlemmar, egna tidningar, förlag, radiostationer, kursgårdar och ett politiskt parti på väg in i riksdagen.

Ändå har senare tiders historiker och författare visat förstrött intresse. Ett undantag är just Enquist, som i ”Lewis resa” visade vilket romanstoff som fanns i konflikten mellan Lewi Pethrus och Sven Lidmans kamp om makten i Filadelfiakyrkan under 1940-talet. Ett mer aktuellt exempel är Joel Halldorf, lektor vid Teologiska högskolan, ledarskribent i Dagen och medarbetare på dessa sidor, som tidigare har gett ut ett urval av Lewis korrespondens och nu kommer med en ny biografi, ”Biskop Lewi Pethrus”.

 

LÄS MER: Joel Halldorf om arvet efter Lewi Pethrus 

Hård kritik mot pingströrelsen

Som Halldorf påpekar i inledningen beror ointresset delvis på den styvmoderliga attityd som det sekulära etablissemanget har haft till religion i allmänhet. Men han visar också att olusten går djupare när det gäller pingströrelsen. Kanske för att den är så svår att placera i den svenska 1900-talshistorien: å ena sidan är pingströrelsen kanske den mest genuina folkrörelsen med sin starka tro på frivillig gemenskap, å andra sidan passar den inte in alls med sin ovilja mot de moderna och rationellt byråkratiska organisationsformer som alla andra svenska folkrörelser kom att inordna sig under. 

Kritiken var hård när pingströrelsen först dök upp i Sverige åren före första världskriget. ”Genom lågande predikningar, bön, sång, ’talande med tungomål’ och allehanda religiösa experiment” försatte predikanterna, enligt Stockholms-Tidningen, ”sina åhörare i formligt vanvett, de ha skrikit och uppfört sig som galna”.

Lewi Pethrus styrde med järnhand

Men även om de extatiska uttrycken utmanade såväl det oskarianska samhällets självkontroll som folkhemmets sociala ingenjörskonst så menar Halldorf att tungomålstalandet egentligen inte är så centralt. Även om väckelsen var viktig för att locka folk och skapa energi, var det viktiga för Pethrus att extasen kanaliserades in i det vardagliga rörelsearbetet – ungefär som Socialdemokraterna höll klasskänslan vid liv samtidigt som man förhandlade och kompromissade.

Det verkligt originella med pingströrelsen, argumenterar Halldorf övertygande, är att varje pingstförsamling är helt självständig. Det finns ingen central organisation som fastlår grundläggande dogmer; pingströrelsen fick aldrig bli ett trossamfund som de andra frikyrkorna. ”Vi bygga inte murar, vi bo i tält”, som Sven Lidman uttryckte det.

I över sex decennier styrdes denna fria rörelse med järnhand av Lewi Pethrus. Pethrus enda mandat – som i och för sig var tungt – var som ledare för landets största pingstförsamling, Filadelfia i Stockholm. I övrigt var hans maktställning ett exempel på det som Max Weber har kallat karismatisk auktoritet och som står i motsatsställning till å ena sidan legal auktoritet (lagar, institutioner) och å andra sidan traditionell auktoritet (kungamakt, fadersmakt).

 

LÄS MER – Joel Halldorf inför kyrkovalet: "Därför ska kyrkan vara politisk" 

"Svinintresset"

Fast Halldorf har modifierat Webers idealtyper. Han menar att Pethrus lyckades omvandla sin personliga ställning inom pingströrelsen till institutionell makt, därav bokens provokativa titel: ”Biskop Lewi Pethrus”. Men till skillnad från andra folkrörelser skedde inte detta via representativ demokrati, utan med marknadens hjälp. Med stor skicklighet drev Pethrus pingströrelsen framåt genom att skapa aktiebolag och affärsdrivande verksamheter. Det innebar självständighet från den socialdemokratiska staten, men förde också in marknadstänkande eller "svinintresset” , som antagonisten Lidman kallade det.

Halldorf har en fin förmåga att beskriva pingströrelsen både inifrån och utifrån. Till en del beror det förmodligen på hans bakgrund; han är son och sonson till två pingstpastorer.  Men också på en stark ambition att förklara den religiösa världen för en bredare allmänhet. Jag hoppas att han från denna intressanta men tämligen specialiserade studie av Lewi Pethrus går vidare till att skriva det breda verk om pingströrelsen som Sverige behöver. 

 

Av Henrik Berggren

 

SAKPROSA

JOEL HALLDORF

Biskop Lewi Pethrus: biografi över ett ledarskap - religion och mångfald i det svenska folkhemmet

Artos, 305 s.

 

Joel Halldorf är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras boken av Henrik Berggren, författare och historiker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!