Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lennart Sjögren visar meningen med poesin

GENUIN. Lennart Sjögrens dikter verkligen an i Expressens recensent.Foto: MATTIAS JOHANSSON
"De andra trädgårdarna".
Lennart Sjögren gillar djur.Foto: EVA FINDER

Lennart Sjögrens poesi är en plats för det genuina.

Victor Malm applåderar hans nya samling "De andra trädgårdarna". 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Häromdagen skrev poeten Anna Axfors på de här sidorna om sitt hat mot poesin, och citerade inledningen till en berömd dikt av Marianne Moore, där poeten deklarerar att också hon tycker illa om den. 

Förutom den uppenbara ironin fortsätter förstås dikten, och i raderna därpå skriver hon: ”Reading it, however, with a perfect contempt for it, one discovers in / it, after all, a place for the genuine.” 

Och kanske är det en slump att jag samtidigt sitter och läser Lennart Sjögrens nya diktbok, ”De andra trädgårdarna”, men det slår mig, som också någon gång känt att jag hatar poesin, att hans poesi är just det Moore talar om i sitt viktiga tillägg: en plats för det genuina. 

Som Werner Aspenström

Sedan debuten 1958 har han publicerat drygt 30 böcker. Jag har inte läst allt, men en del, med varierande grader av intresse. Som med det mesta. Men den här gången slår det an på riktigt.

 

LÄS MER: Naima Chahboun läser Sjögrens "Kalla mig Noa"  

 

Befriad från storslagna gester, yviga känsloutvikelser, skriver Sjögren sparsamt kärva bilddikter, där naturen och djuren i den står i centrum. 

Stilistiskt är han rotad i det eleganta, lågmälda register som Werner Aspenström gjort älskat, men med en något kargare, inte fullt så lätt flytande rytm. 

I ”De andra trädgårdarna” är döden nära, dock alltid ställd bredvid livet, den ständiga återfödelse som naturen runtom honom vittnar om, blandat till ett slags lakonisk mystik: 

"Fråga mig inte vem som fick ut

den största glädjen av sitt liv

eller vem som tilldelades den svåraste plågan

jag, en mellanmänniska, hur skulle jag kunna svara

men spindelväven känner jag till

spindlarnas liv och offer"

Människa och djur

Frågan om livets mening och syfte, om ett liv går att mäta med ett annat, avfärdas. 

I stället vänds blicken mot det konkreta spindelnätet, från människan till djuret, som kanske inte mer begripligt, men blickförflyttningen bär en insikt som inte behöver ges teoretisk överlagring: meningen med det hela var att vara där, att se livet som det var. 

 

LÄS MER: Nina Lekander skräms av Lennart Sjögrens "Den stora munnen" 

 

Det som Sjögren ger uttryck för är en mystisk böjelse, dock befriad från metafysik och religion, som finner tröst och oöversättbar, ordlös mening i naturens faktum: 

”Gudslärorna och frånvaron av läror / jag försöker trösta mig med läran / om det icke mätbara / vårtbitarens ögon ser stint på mig”. 

Sjögren tassar

Gränsen mellan människan och resten av det levande är en som Sjögren hela tiden försöker tassa över, och – samtidigt – bevara. 

För den som är villig att acceptera den sortens motsägelser, för den som vet att livet aldrig är entydigt och saknar svar, är poesin, särskilt Sjögrens, en av få möjliga hemvister. 

Den behöver ju inte vara storartad och livsomvälvande för att vara just det – en plats för det genuina.

 

 

 

LYRIK

LENNART SJÖGREN

De andra trädgårdarna

Albert Bonniers, 53 s.

 

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida.