Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Lena Andersson tar strid för det naturliga

Lena Andersson.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm.Foto: IZABELLE NORDFJELL

Lena Anderssons nya roman avslutar hennes epos om folkhemmet. 

Victor Malm hittar något både ovanligt och egendomligt i ”Dottern”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag säger det redan nu, så jag har det sagt: ”Sveas son” är en av förra decenniets mest intressanta romaner. 

Lena Anderssons berättelse var nämligen ett underligt inslag i den svenska litteraturen, lika mycket en olycklig historia om den svenska socialdemokratins prototypiska människa, som en gestaltning av folkhemsmannen Ragnar, Svea Svenssons son, en man av kött och blod, olyckligt anpassad till den framväxande moderniteten. Pappfiguren och kroppen, metaforen och bokstaven, blev i honom ett och samma. 

Satir, lovsång, kanske båda, jag vet inte, men det är makalöst välgjort, och ”Sveas son” fick aldrig uppskattningen som den förtjänade. Kanske kan uppföljaren ”Dottern”, också den skriven med en prosa klar som decemberluft, leda till lite botgöring. 

Den här gången får vi följa Ragnars dotter Elsa. Hon föds in i ett Sverige som står på framtidens krön. 

Allt har blivit modernt. Husen runtom Stockholm är likadana. Sockerlådor med små trädgårdar ligger bredvid varandra i långa rader. Kommunala elljusspår sträcks genom grönområdena. Hemlösheten och fattigdomen är på väg att utrotas. Ingen är förmer än andra, i enlighet med Ragnars välmenande ideal har individualiteten suddats bort och gett den demokratiska gemenskapen plats. Frid råder.

I alla fall ett litet tag. Innan det visar sig att verkligheten inte låter sig underkastas förnuftets projekt. Den sticker i väg. 

Elsa är hyfsat duktig i skolan, socialt apart, men en mer än lovande längdskidåkare. Och på den punkten har Ragnar, precis som resten av Sverige, överseende med de som skiljer sig från andra; fysiska förmågor följer inte klassprivilegier, de skänks av himlen eller generna. Han ligger på henne. Åker på varenda tävling, skjutsar i ur och skur, och i förstone är han som ansträngt sig så för att vara vanlig stolt och glad över att ha en ovanlig dotter. Men precis som sin far är hon ett barn av sin egen tid. 

Den som kan sin Lena Andersson anar nog vad som väntar där.

Lena Andersson är inte övertydlig, men hennes naturlighetsfilosofi är tydlig nog: människans natur är redan bestämd, alla försök att forma henne är fåfänga. Ungdomens uppbrott från föräldrarnas värld är så till den grad hårdkodat att det ibland sker omedvetet: Elsa får stora och kvardröjande viktproblem som saboterar hennes lovande skidåkarkarriär. Hon blir fri att gå vidare i livet, åker till USA och jobbar som au pair i progressiva Berkeley, där hon också börjar läsa lingvistik. Den som kan sin Lena Andersson anar nog vad som väntar där. 

Förfall förstås! 

Idrottandet har en gång inskärpt det naturligas existens och konturer i Elsa. Världen har lagar, de går att följa, innerst inne vet hon det. Äter man fler kalorier än man gör av med går man upp i vikt. Väger man för mycket blir man en långsam skidåkare. Detta går inte att förneka.

Ändå är det just vad som sker på det amerikanska lärosätet, där allehanda poststrukturalister och postmodernister slår klorna i de ungas hjärnor, också Elsas: inget är naturligt, verkligheten skapas av språket, mänskligt maktutövande. Den som säger annorlunda är auktoritär, konservativ, i värsta fall en förtryckare. Här tar en ny världsordning form. Ragnars faller i bitar. 

Jag har själv varit där, och blir generad när jag nu hör hur det lät.

Jag är nog inte ensam om att irritera mig på DN-kolumnisten Lena Anderssons docerande utfall mot den så kallade postmodernismen, men när hon i ”Dottern” gestaltar dem genom unga, brådmogna romanfigurer händer något. De blir trovärdiga, realistiska framställningar av hur tvärsäkert och outhärdligt det kan bli när 20-åringar kastar sig över Jacques Derrida och Michel Foucault, men missförstår det mesta. Jag har själv varit där, och blir generad när jag nu hör hur det lät. 

”Dottern” är dock inte ett korrektiv till den världsbild som debattören Lena Andersson menar att poststrukturalismen och normkritiken har gett upphov till, och den är inte heller ett kategoriskt avfärdande av folkhemmets genomrationella fantasier om ett mer demokratiskt samhälle. Trots en undergestaltad, bitvis pajig avslutning där den traditionella matlagningens civilisatoriska, närmast naturliga förnuft – plommonspäckad flaskkarré, kalvbog med leverfärs – löser Elsas viktproblem, är romanen större, mer än debattörens åsikter; en bild av något som litteraturen ofta talar om, men sällan lyckas ge form åt. Kalla det människans ofullkomlighet. Vårt så artegna sätt att alltid komma till korta. 

Vi ordnar vår värld, men misslyckas. Vi ordnar den igen, och misslyckas igen. Ändå fortsätter vi. Det är vår sorg och vår glädje. 

 

ROMAN

LENA ANDERSSON

Dottern. En berättelse om folkhemmets upplösning

Polaris, 268 s.

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.

 

 

Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=73717&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.