Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Leif GW Persson / Den som dödar draken

Foto: Sjöberg Mikael

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

LEIF GW PERSSON | Den som dödar draken | Albert Bonniers förlag

Den som hade hoppats att kriminalkommissarien Evert Bäckström hade förvisats för gott till godsspaningsroteln, måste till sin besvikelse konstatera att den lilla feta mansgrisen tycks vara lika långlivad som galten Särimner.
I Leif GW Perssons nya roman Den som dödar draken – hans raskt hopsnodda slutproduktion som professor vid rikspolisstyrelsen – dyker Bäckström upp igen, lika fet och alkoholiserad och korrupt och självgod som någonsin förr, fylld av flera fördomar än det finns poliser i Stockholm.
Han har tillhållits av läkare att ändra sina kost- och spritvanor om livet är honom kärt, men efter att under ett veckoslut med svåra svettningar ha sköljt ner odefinierbara vegetabilier med vatten, sitter han snart åter på kvarterskrogen med isterband, en stor stark och några små rackare därtill. Läsarens enda hopp står nu till en massiv hjärtinfarkt.

Bäckströms klumpiga inblandning i slutlösningen av Palmemordet i Faller fritt som i en dröm gör det nödvändigt för hans överordnade, med den nu avgående rikspolischefen Lars Martin Johansson i spetsen, att hålla honom under uppsikt. Han återfår därför sin tjänst som kommissarie med placering i Västerort, där Anna Holt är nyutnämnd polismästare.
Bäckström får leda utredningen av vad som ser ut som ett helt vanligt mord på en fyllskalle i Solna. Det ska dock visa sig att fyllskallen hade nog så vidlyftiga affärsförbindelser, med anknytning till ett ännu ouppklarat   värdetransportrån i mångmiljonklassen.

Jag antar att Persson i Bäckströms gestalt vill packa ihop svenska polisbefäls samtliga sämsta egenskaper i en enda kompakt kropp i stället för att fördela dem skvättvis över en hel kår. Men hans förtjusning i karaktären är så uppenbar att man kan misstänka att den fete kommissarien får tjäna som bulvan för Perssons egna manschauvinistiska vulgärfantasier. Evert Bäckström äger hela spiritualiteten hos en vandrande lumparhistoria, satt på flabbvärme i en starkölsångande herrbastu.
Som ett slags motvikt till Bäckström låter Persson de flesta någorlunda klipska och handlingskraftiga poliser ha invandrarbakgrund. Helst ska de också vara kvinnor. De dumma, tröga och slöa är ursvenska män, gärna med medfödda begåvningshandikapp från provinsen.

Ledsen, GW, men det där positiva kvoteringstricket är alldeles för genomskinligt. Pensionera hellre Evert Bäckström för gott. Eller skjut honom, för fan. Han är inte ens hälften så rolig som du tror.