Kvinnorna tvingas till sex för att få ut sin lön

RECENSION. Överallt finns ledtrådar om andra världar, om lager av staden som de flesta bara skymtar i form av reklam för en alltför billig massage, en tjackpåse på asfalten, ekon av avlägsna polissirener. För den som lever i dessa miljöer är detaljerna mer bekanta, men helheten inte nödvändigtvis mer greppbar.

Därför är Liza Alexandrova-Zorinas begrepp postsovjetisk om den östeuropeiska diasporan så träffande. I sin nya reportagebok ”Imperiets barn” tar hon fasta på att det i Sverige bor drygt 100 000 människor med bakgrund i det forna väldet, som innefattar slaver, men också polacker, turkar och kaukasier. Här finns kristna och muslimer från Krim i väst till Kamchatka i öst, som endast binds samman av förhållandet till en statsbildning som inte längre finns.

Ryskan kan höras kring tillfälliga baracker vid de bostadsbyggen som kvinnorna senare kommer att städa, men många har bott här i årtionden och gör ändå inget väsen av sig. Som huvudregeln förklaras av Misja, chaufför åt maffian: ”stick inte ut och rör inte svenskarna.”

Liza Alexandrova-Zorina har skrivit en av årets viktigaste reportageböcker. Hon tar oss oerhört nära dessa nedre samhällslager och rycker ut de berättelser som vi borde se, men helst vill förtränga. För min del hade boken lika gärna kunnat utspela sig i Sibirien. Här finns egna brutala rättssystem och förmedlingstjänster, och för mig okända handelssajter som Svenska palmen och Sjvedskaja ruletka (”Svensk roulette”) där det mesta är till salu – från antibiotika och alternativmedicinska seanser till städjobb, pilaffris och evig kärlek. Inte sällan kryper det fram att det som eftersöks är ett snabbt knull för ett par hundringar.

I synnerhet kvinnor utan medborgarskap är rättslösa, de kastas ut på gatan vid minsta protest, tvingas till sex för att få ut sin lön, och vågar inte berätta med risk för att stämplas som slampor. De som flyr blir ofta angivna och spåras upp igen. Straffen avskräcker.

För Liza Alexandrova-Zorina berättar hon om de spår som männens våld har lämnat på hennes kropp.

Vittnesmålen är ibland för hemska för att läsas utan avbrott. En mellanhand på skönhetssalongen tar det mesta av pengarna som Firuza från uzbekiska Tasjkent sliter ihop, och slår henne när hon säger ifrån. För Liza Alexandrova-Zorina berättar hon om de spår som männens våld har lämnat på hennes kropp, som när hon tvingades föda med kejsarsnitt i hemmet utan narkos då mannen är rädd att hon ska göra abort annars: ”De bara sprättade upp mig som en höna där i sängen.”

Så slutar kapitel efter kapitel, utan försoning. Och hur futtig vore inte en sådan. Medan jag läser snubblar jag över en studie som säger att leendet betyder olika saker i öst och väst. Medan smilet här uttrycker självsäkerhet och öppenhet, ser man det i länder med hög korruption som ett tecken på falskhet och naivitet. Barriären går alltså bortom språket och in i muskulaturen, i de digitala kroppssignaler som gör att vi ens vågar närma oss varandra.

Med så stora avstånd, trots att vi går på samma gator, undrar jag vad man ens kan göra. I dagarna släpptes även den av Pelle Sunvisson redigerade reportageboken ”Något har hänt”, om försöken att organisera ryskspråkiga byggarbetare, vilket förstås är en viktig ände. En annan är att ta itu med de brutala asyllagar som tvingar migranterna i famnen på maffior och skumraskhelare – Liza Alexandrova-Zorina är själv en Putinkritiker som själv länge hotats av utvisning till Ryssland.

Ett första steg är kanske att se, och det har ”Imperiets barn” lärt mig att göra. Detta fantomfolk som binds samman av en försvunnen union – av en flagga med emblemet bortklippt. Som Anastasia berättar höll hon på att smälla av när någon kallade sig sovjetmänniska, men satte snart skrattet i halsen, ”för vad skulle vi annars vara?”

Av Leonidas Aretakis

Liza Alexandrova-Zorina har publicerat reportage och texter i Expressen, därför recenseras hennes bok av Leonidas Aretakis är chefredaktör på Flamman.