Anne Charlotte Lefflers liv i korta drag: föds 1849, samma år som August Strindberg och Ellen Key. Börjar skriva berättelser innan hon lär sig att läsa. Förlovar sig vid 20. Ger ut en novellsamling under pseudonymen Carlot med familjens ekonomiska hjälp. Gifter sig vid 23; lovar maken Gustaf Edgren att sluta skriva. Bryter löftet efter två månader genom att anonymt skicka in en pjäs till Dramaten, "Skådespelerskan". Den antas, hyllas, och vid premiären vet fortfarande inte ens teaterledningen vem det är som ligger bakom pjäsen. Den ska komma att framföras över 30 gånger i Sverige och Finland de kommande åren och drar in mer pengar i royaltys än makens hela årslön.
Gradvis träder hon ut ur anonymiteten och tar plats jämte Strindberg som den viktigaste åttiotalistförfattaren. På en resa träffar hon en elva år yngre italiensk matematiker, Pasquale del Pezzo. Hon kallar deras kärlek fullkomlig. Hon skiljer sig, gifter om sig, flyttar till Italien och får sitt enda barn bara ett par månader innan hon dör i blindtarmsinflammation hösten 1892.
Anne Charlotte Lefflers liv i långa drag: vi måste gå förbi hennes tidiga död och in i 1900-talet. Där träder hon nämligen gradvis tillbaka in i anonymiteten. En gång en välspelad dramatiker och omdiskuterad författare med ett fascinerande livsöde kommer hon att förlora de litterära uppslagsverkens duell mot Victoria Benedictsson om prispokalen för den enda kvinnliga författare som någonsin funnits.
Helt bortglömd är hon inte - så sent som 2011 sattes hennes pjäs "Sanna kvinnor"upp på Fria Teatern i Högdalen, året dess förinnan kom Tove Lefflers roman "Den kärleken"om anmoderns sista tid i livet. Med den drog kritikerna sig till minnes Bibi Anderssons gestaltning av Anne Charlotte Leffler i filmen "Berget på månens baksida "från 1984 och hur Lefflers författarskap trots självskrivenheten under hennes egen livstid alltid måste upptäckas på nytt.
Redan halvvägs är den här texten en länk i samma kedja: innan jag kommer till själva saken måste jag förklara.
Själva saken. Rosenlarv förlag har gett ut två böcker om respektive av Anne Charlotte Leffler: "Att skapa en framtid" där författare, litteraturvetare och skådespelare analyserar hennes författarskap, och "I krig med samhället och andra texter" där Claudia Lindén gjort ett urval av noveller och prosaskisser och försett dem med introduktion.
"Att skapa en framtid" är ett passande namn på en bok om en författare vars framtid inte skulle staka ut sig på egen hand. Där Anne Charlotte Leffler inte kunde skapa en frihet kunde hon i stället skriva den, som i genombrottet med "Skådespelerskan" där huvudpersonen Ester lämnar sin fästman för teaterkarriären. Hon skulle fortsätta att skildra kvinnor som lämnar sina män och familjer för äkta kärlek eller själslig längtan långt innan detta hände henne själv med del Pezzo. Hos henne blev orden kött, inte tvärtom.
Ändå är det ingen utopisk bild av uppbrottet som målas upp i Claudia Lindéns urval. Den frånskilda och omgifta Arla i titelnovellen "I krig med samhället" anammar sin nya mans politiska ideal med samma valpiga konfirmandiver som tidigare föräldrarnas pietistiska uppfostran. Dessutom kräver den andre radikale maken precis som den förste konservative att hon ska ägna sig fullt ut åt honom. "Jag vill inte ha en hustru vars hjärta är så delat som ditt", säger han när hon vill träffa sina barn.
Till och med i novellerna där huvudpersonen utmanar konventionens krav är det med kärleken till män - med lägre ställning, radikala idéer eller sinne för poesi, men fortfarande män - som hjälpmedel.
Enda undantaget är romanskissen "Utomkring äktenskapet", en optimistisk skildring av kvinnlig ogift gemenskap som förekom Elin Wägners "Norrtullsligan" med 20 år. Dess tjugotvå sidor är så fyllda av rapp dialog och homoerotiska övertoner att jag verkligen måste sörja att romanen förblev en skiss - och samtidigt är det illustrativt för hur inte ens den skrivna friheten alltid når ända fram.
Rosenlarv förlag har som uppdrag att "penetrera kanon" med sin utgivning, och det gör de verkligen. Texterna i "Att skapa en framtid" genomsyras av en ambition att lyfta Anne Charlotte Leffler ur glömskan och åter placera henne i ett allmänt medvetande. Ibland slår ambitionen fel, som när Irene Lindh i sitt bidrag "Att göra Lefflers ord till sina" beklagar sig över att Victoria Benedictssons "Final" och inte någon annan av det moderna genombrottets kvinnors pjäser sattes upp på Dramaten år 2009. Det var den första gången Benedictsson spelades på nationalscenen, trots hennes ställning inom svensk litteratur. När det är så villkoren ser ut: varför som så många gånger förr falla in i ovanan att kröna en drottning?
Men Claudia Lindéns och David Gedins förord gör ett bra jobb i det att det tecknar en bild av 1880-talets litterära scen där kvinnorna alls inte var särskilt perifera. Med den inställningen kan förhoppningsvis också Mathilda Malling, Alfhild Agrell, Amanda Kerfstedt och Anna Wahlenberg beredas plats framöver. "Det är endast kvinnorna som f.n. lyckas i litteraturen", skrev Anne Charlotte Leffler ilsket till vännen Adam Hauch 1888. "Och derför äro de ursinniga på oss o. hela kvinnosaken."
Utan att redaktörerna behöver peka med hela handen blir det tydligt att det är en långtifrån oskyldig historieskrivning som gav oss Strindbergsåret.
Hanna Johansson är frilansskribent och bloggare, samt medarbetare på tidskriften 10TAL.