Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kunskapen och friheten är hennes stora styrkor

Olivia Laing.
Foto: Johnny Ring / Daidalos
Valerie Kyeyune Backström.

Olivia Laing återvänder till sina favoritämnen i ”Märkligt väder”.

Valerie Kyeyune Backström tillåter sig bli bortskämd av en virtuos.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Att läsa ”Märkligt väder” påminner lite om detektivarbete. Eller nä vänta, det påminner om att få se på ritningar, besöka en byggarbetsplats: flukta genom presenningstyg mot det som ska bli en stor katedral. ”Märkligt väder” är ett hopkok av Olivia Laings publicerade textproduktion de senaste åren, krönikor från konsttidskriften Frieze varvas med intervjuer, bokförord, litteraturkritik och så vidare. 

Jag har länge haft ”Den ensamma staden” inklämd i bokhyllan utan att öppnas, som om jag väntade på ett speciellt tillfälle, som om jag visste att den krävde särskild andakt. Jag hade planerat att åka själv på en resa till New York, med den som enda sällskap, och under en period av mitt liv, en ganska ledsen period, fanns få saker som kändes mer lockande. Jag ville uppslukas av en stad och av mina egna tankar, jag ville låta mina associationer flöda fritt, jag ville skriva, jag ville gråta, och jag ville försvinna i den ensamhet bara en metropol kan frambringa.

Nu läser jag den hemma i stället, i en värld där resande inte längre är möjligt eller åtminstone inte uppmuntrat, och där jag dessutom känner mig både harmonisk och glad. Ändå är det en rent fysisk upplevelse, jag sträckläser i badkaret, jag försummar mina husliga sysslor, jag sänks ner i en berusande förtvivlan när jag läser hennes tidigare verk.

Hennes konstnärstexter är konstant intressanta och lyckas ibland betrakta storheter med en ny blick.

Att läsa ”Märkligt väder” är att hitta nycklarna till den texten, här finns i form av de kortare krönikorna brottstycken till vad som skulle bli hennes enastående utredning av ensamheten, som en ö man kan bebo, som en plats i konsten, som både gift och drivmedel. Det är därför det påminner om detektivarbete: samma konstnärer, samma vinklar, ibland exakta meningar som förekommer i ”Den ensamma staden” återfinns här, ibland mer prövande, ibland mindre utvecklade.

Är det tråkigt att titta på konstnärers förstudier av stora målningar? Är det något att beklaga sig över? 

Laing har sin låda favoriter: Konstnärer som David Wojnarowicz, musiker som David Bowie. Hon är duktig på att tryffera texten med referenser som får en att simultant googla specifika verk (hur faller verkligen ljuset i Hoppers tavla?) och beställa hem en bunt böcker. Hennes konstnärstexter är konstant intressanta och lyckas ibland betrakta storheter med en ny blick, men de visar ibland också begränsningarna eller den reducerande effekt biografiska läsningar kan ha. Berikas verkligen min insikt om Georgia O’Keeffes konst av vetskapen om hennes komplicerade äktenskap? På samma sätt som svaret i vissa texter tycks ja, framstår de ibland också som nej.

Men sedan kommer essäerna och nivån blir en annan, här är det som att Laing får använda hela sin verktygslåda, och texten pulserar med en helt ny kraft. Här kommer dessutom ett komplement till en av hennes andra hyllade böcker, om skrivande och alkoholism. Men till skillnad från i boken ”The Trip to Echo Spring” låter hon i essän ”Drick, drick, drick” kvinnliga författare komma till tals, och hon skriver om Marguerite Duras, Patricia Highsmith och Elizabeth Bishops drinkande och skrivande. Här får alla Laings styrkor briljera: kunskapen, friheten, hennes skarpa analytiska blick, hennes intresse för både person och verk.

Inte för att det är dåligt innan, inte för att Laing inte behärskar den journalistiska formen, tvärtom. 

Det är bara att hon är en virtuos när hon får breda ut sig, när hon låter år av research och textarbete svälla till en enda, sammanhållen, lång text. Det är bara att jag är bortskämd. Att när jag väl har sett en katedral höja sig mot skyn vill jag se fler.


SAKPROSA

OLIVIA LAING

Märkligt väder. Konst i kristid

Översättning Anna-Stina Johnson

Daidalos, 340 s.


Valerie Kyeyune Backström är författare och kritiker på Expressens kultursida.




Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=83138&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.