Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Moralism och hyckleri har tagit över samtiden

Sven Anders Johansson är professor i litteraturvetenskap och litteraturredaktör på Aftonbladets kultursida.
Foto: Anna Tärnhuvud / Glänta
Therese Bohman är konstredaktör på Expressen.

Sven Anders Johanssons ”Litteraturens slut” är en hård dom över samtidslitteraturen
Therese Bohman blir oense med honom flera gånger men känner sig ändå upplivad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Om man följt kultursidorna på senaste tiden kan det verka som att den debatt som Aftonbladets litteraturredaktör Sven Anders Johansson befunnit sig i – den om ljudböckerna som ett hot mot litteraturen – iscensatts för att marknadsföra hans egen bok ”Litteraturens slut”. Det hade dock varit ett dumt tilltag. Dels för att debatter om medieformat är det tråkigaste som finns och det hela därmed vore kontraproduktivt, dels för att ”Litteraturens slut” är en bok som handlar om så oerhört mycket mer. Faktiskt nästan om allt.

Till största delen går den ut på att Johansson identifierar en rad faktorer som han menar håller på att förändra litteraturens förutsättningar och i förlängningen även litteraturen. Ljudboken är en av dessa faktorer, men långt ifrån den viktigaste.

Värre är det med den särskilda form av överenskommet hyckleri som Johansson menar genomsyrar samtidslitteraturen och samtalet om den. Det manifesterar sig i att alltför många som yttrar sig skönlitterärt eller på kultursidorna gör det av sekundära anledningar: för att slipa på sitt personliga varumärke genom att framstå som god eller radikal, för att klättra i stipendiesystem eller karriärer. Det förment politiska har dränerats på faktiskt politiskt innehåll och blivit en pose som inte kostar något, men heller inte betyder något. Kvar finns bara tomt skramlande moralism. I dessa partier är ”Litteraturens slut” i mycket en fortsättning på, eller nästan en överlappning av, Johanssons förra bok ”Det cyniska tillståndet”.

Hela detta skådespel beror enligt Johansson på att vi lever och verkar inom nyliberalismens marknadslogik, ett system där protester mot systemet redan ligger immanent i det, ett system som inte går att bryta sig ur. 

Men man behöver inte köpa Johanssons premisser fullt ut för att tycka han både är underhållande och har många goda poänger i sina observationer.

Jag håller med om hans beskrivning av problemet, men kan tänka mig att det har andra förklaringar. Skulle det inte lika gärna kunna bero på att vänstern haft problemformuleringsprivilegiet på kultursidorna så länge att den helt enkelt slutat anstränga sig? Och att man investerat så mycket i det upplägget att det måste upprätthållas trots att det blivit ett självspelande piano?

Samtidens vurm för autofiktion får en liknande förklaring: den är sprungen ur upplevelsen av jagförlust, det vill säga att våra egna liv under nyliberalismens ok är så tråkiga att autofiktionen har kommit att fungera som en litteraturens pornografi. Johansson hatar individen, förstår man tidigt, eftersom den är liberalismens uttryck. Ja, allt som på något sätt tjänar en individs syften (här ingår även att vara författare) är, lite tillspetsat, i bästa fall ointressant och i värsta fall ondskefullt.

Men man behöver inte köpa Johanssons premisser fullt ut för att tycka han både är underhållande och har många goda poänger i sina observationer. Som att elitism och populism är beroende av varandra, eller att höger och vänster möts i sin tro på berättelsen om det egna, oavsett om detta egna är en framgångssaga eller upplevelsen av förtryck. Större delen av boken utgörs av en mängd välfunna exempel från såväl kulturdebatter och ledarsidor som teoretiker och filosofer med vilkas hjälp Johansson beskriver och analyserar tidsandan och den offentliga debatten. Han rör sig mellan ämnen som världspolitik och klimatkris, yttrandefrihet och identitetspolitik, utbildningssystemet och värdegrundssamhället. Litteraturen, menar han, är en exponent för allt detta.

Länge är det lite oklart vad han är på väg mot egentligen. Efter alla exempel han gett på hur litteraturen inte borde se ut, hur vill han ha den? Vilken litteratur tycker han är räddningen? Att framhäva sig själv vore å andra sidan tjänstefel i en bok som närmast tycks förespråka ett slags intresselöst skrivande, ett individens utslocknande.

I egenskap av författare som jobbat med nästa roman i lite för många år nu blir jag både upplivad och stressad.

Ju längre boken fortskrider, desto tydligare blir det att den är en uppmaning till litteraturen att bli politisk på riktigt. Johansson skriver mot slutet att han vill försvara litteraturen som ”samhällets uttrycksform”, som en möjlighet för oss att nå ut ur oss själva och få en ny förståelse för samhället och människan, ”en bättre förståelse av vad göra, handla, agera egentligen betyder.”

Det är lite otillfredsställande vagt efter så många sidor. På vägen dit har jag också hunnit bli oense med honom gång på gång, inte minst i synen på individen. För även om bra litteratur sätter fingret på något allmänmänskligt och ger insikter som påverkar förståelsen av samhället, så är det ju för individen den betyder något? Alla vi som kan vittna om läsupplevelser som förändrat något i oss, har vi i själva verket approprierat litteraturen för liberalt självförverkligande syften? Nog måste det vara möjligt att både ogilla utförsäljning av det offentliga och tycka att upplevelsen av litteratur kan få vara något helt och hållet själviskt?

Men jag har inga problem med att vara oense med en hel del i ”Litteraturens slut”, för det var länge sedan jag hade så roligt med en bok. Att läsa den är som att sitta och gaffla med nån på en fest, även om festen äger rum helt och hållet inne i mitt huvud och mina marginalanteckningar, men i dessa dagar får man verkligen vara glad över de fester man får.

Och i egenskap av författare som jobbat med nästa roman i lite för många år nu blir jag både upplivad och stressad. Hur ska man kunna skriva något som skär igenom litteraturmaskineriets förväntningar på alldeles lagom förutsägbart politiskt innehåll, hur ska man kunna säga något som är sant och samtidigt möjligt att förpacka och sälja, hur ska man kunna dra sitt lilla strå till stacken för att förhindra litteraturens slut? Det enda svaret är, jobbigt nog, antagligen att skriva bra. Att skriva en bok som – precis som ”Litteraturens slut” – känns driven av nödvändighet. 


ESSÄ

Sven Anders Johansson

Litteraturens slut

Glänta, 235 s.


Therese Bohman är kritiker och konstredaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Två män i en podd”

https://embed.radioplay.io?id=80118&country_iso=se

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.