Kulturjournalisten blir en patetisk fåntratt

RECENSION. En roman kan vara som en rotvälta: en grotesk härva av rötter och trådar, men som alla ändå hänger ihop. Marit Furns tredje roman, ”Den förste”, är en sådan rotvälta, situerad i Dalarnas djupa skogar.

Dit kommer stockholmaren Erik Gustafsson, cool kulturjournalist och hipp rockkritiker för att möta ”monsterrock och motorsport”, det vill säga den svenska landsbygden. Det blir en kamp, som till sist skall förvandla romanhjälten till en ”patetisk fåntratt”. Och alltmedan läsaren följer Gustafssons äventyr i såväl skog som säng varsnar man snart också att detta är en studie i makt. Furn förser varje kapitel med ett inledande citat ur Machiavellis ”Fursten”, men de är där inte bara som dekorationer, utan som en manual för läsaren.

Den gode Gustafsson engagerar sig snart i den lokala amatörteatergruppen, och tillsammans skapar de projektet att till nationaldagen presentera en pjäs om Gustav Vasa och den svenska statens ursprung. Vasa är Gösta den förste, den florentinska fursten översatt till grovkornig svenska. Eriks projekt är också att bli ”kung över sitt rike”, och liksom en gång Machiavelli, som i sitt femtonhundratal tog av sig sina ”vardagskläder, som är fulla av lera och smuts” för att i stället klä sig i ”plagg från kungen och hovet”, så gör Erik det. 

Han är ändå stockholmaren, utbölingen som för att kunna sno åt sig huvudrollen i dramat måste klä ut sig, intrigera, manipulera, förvränga, förnedra och besegra. Han är en slug furste av sitt barrskogsrike, och han får till och med njuta den åtråvärda bagerskans kropp. Om än bara för ett tag.

Därmed också sagt att ”Den förste” är en studie i lokal maktutövning och maktkamp, men också i manlighet. 

Det är flott gjort. Furn har hittat en stil lika överspänd som sin hjälte: över skogen hänger ”moln, grova som skurtrasor”, och vi följer hur Gustafsson blir ”uppiggad av den dåliga stämningen” som hans manipulationer skapar – manligheten är denna suveräna förmåga att inte bry sig om andra. 

Men Furn drar också i andra trådar. Erik Gustafssons barndom och hans relationer till föräldrarna, hans skolgång, och hans avhopp från skolgången, hans framgångar som förförare, men också hans slaveri under kärleken och erotiken, skall likaså utredas. Erik är sonen som också blir far: Furns ämne är delvis fäder och söner, och kampen mellan dem. Och även om Furn skriver också denna bakgrundshistoria med samma schvung, så är det egentligen onödigt: ”Den förste” lever av den maktkamp som är dess hjärta, den följer jag gärna men utan frågor om varför Erik är som han är och gör som han gör. Hon kunde ha låtit honom bara trona där, en tupp på gödselstacken. Eller snarare på vedtraven.

Ulf Olsson är kritiker på Expressens kultursida.