Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kultureliten har aldrig förstått Lars Norén

Lars Norén. Foto: Nelly Bonner
Lars Norén. Foto: BRIGITTE ENGUERAND / BONNIERS
Sara Abdollahi. Foto: PATRICK MILLER

I dag fyller författaren och dramatikern Lars Norén 75 år.

Sara Abdollahi förklarar hur Norén förändrade hennes liv.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Jag brukar dela in mitt liv i två faser: Före och efter jag började läsa Lars Norén. Vår relation började helt okreddigt. Ett reklamblad från Bonniers Bokklubbar lockade med skitlyxiga kaffekoppar plus två böcker för 200 kronor. Jag ville ha kopparna. Det är så det funkar. I tjugoårsåldern jobbade jag på en kundtjänst för 200 olika tidningar. Kunder ringde och skällde. Inte för att tidningen var försenad. Utan för att premien var det. 

En av böckerna var ”En dramatikers dagbok 2013–2015”.  En gång i tiden trodde jag att kritiker var någon som fick betalt för att kritisera samhället. Jag var över 30 år när jag insåg att det finns något som heter kultursidor. För mig, med så lång startsträcka för att på allvar kunna arbeta med kultur, är tanken på att kokettera med böcker och teorier man inte har läst pinsam. Jag lovade mig själv att läsa denne Norén med öppna ögon och inte avfärda honom som ännu en vit europeisk författare med gudskomplex.

Så kom den målarfärgsvita dagboken. Jag började läsa. Det blixtrade till inuti mig. När boken var utläst beställde jag genast de föregående dagböckerna. Senare rensade jag antikvariat på Noréns poesi och prosa. Läste alla dramer jag kunde finna.

Norén. Foto: BEATRICE LUNDBORG / DAGENS NYHETER

Räkningarna från Klarna

När min pojkvän kom hem från jobbet, med datorväskan och matkassen i händerna, satt jag i soffan, sedan timmar helt insjunken i böcker. Jag brukade ställa soppåsen direkt vid ytterdörren och när jag fick räkningar från Klarna la jag dem under böckerna jag beställde. Min pojkvän tog ut de stinkande soporna. Lagade mat. Han sa aldrig något om att det var stökigt och att jag inte tvättat håret på en vecka. Han sa: Nu måste du äta. Och så lyssnade han när jag berättade om rädslan att med min klassbakgrund bara vilja jobba med det här: Att skriva. Vilken avgrund jag skulle falla ned i om jag inte klarade det.

Under den här tiden gick jag inte ut så ofta. Jag träffade nästan ingen, jag satt alltid hemma. När jag läste ”En dramatikers dagbok” var det som att möta Lars Noréns icke-förljugna blick på en värld som alltmer hårdnar och förtingligas. Inget för litet eller för stort för att registreras. Känslan för stil. Avskyn för säljbarhet. Vardagstankar om arbetsvillkor varvas med dialoger med författare som jag upptäcker och börjar läsa (Beckett, Celan, Weil). Genom att skriva om den vithet och den medelklassighet som råder på svenska kultursidor bekräftar han min existens. Skriver varmt om sina döttrar. 

Jag sörjde inte längre, jag drömde.

När jag läser Lars Norén påminns jag om min far. Min far är 64 år, trots att han har ont i hela kroppen fortsätter han köra buss. Med Norén delar han kärleken till litteraturen. När min far läste för mig utvidgade han hela världen. Min barnablick blev större. ”Jag var trött på mig själv redan när jag föddes”, skriver Norén i senaste dagboken. När jag var 16 ingick jag maskopi med döden. Jag förstod inte hur människor gjorde för att stå ut. Det enda som hjälpte mot döden var litteratur. När jag började läsa Norén förändrades min värld, min blick på litteraturen, vad som är möjligt att skriva. Att också jag kan skriva. 

Jag sörjde inte längre, jag drömde.

Karl Ove Knausgård

Jag kommer aldrig förstå när Norén jämförs med Karl Ove Knausgård.  Knausgård bär upp den stora berättelsen, upprätthåller ett centrum.  Norén är på de sköras sida. Norén dras inte till kultureliten, det är kultureliten som dras till Norén. Hans hjältar är fallna. Skrivandet börjar i ett fragmenterat jag som ”är övertygad om att den jag är försvinner i texten”. Norén skriver. Men det är litteraturen som talar. Han utsätter sig själv lika mycket som han utsätter andra. Visar sina tillkortakommanden, sådana vi alla har. Samtidigt finns hos honom en otrolig kärlek till människorna. På det sättet är han snarare jämförbar med en författare som Thomas Bernhard. 

Norén kan inte heller jämföras med Ingmar Bergman. Förvisso har Norén i likhet med Bergman varit besatt av borgerliga familjedramer. Ändå är de väsensskilda. Hos Norén finns en samhällskritik som klär av det svenska klassamhället och rasismen. Makt och övervakning är avgörande teman. ”Skuggpojkarna” har begått horribla brott och nu formas deras rörelsemönster och liv av övervakningen. ”Personkrets 3:1” får sin titel från LSS – Lagen om stöd och service i en tid som sviker de sköraste när välfärden toknedmonteras och allt högre krav ställs på individen att reda sig själv.

I dag fyller Lars Norén 75 år, innan sommaren är slut fyller jag 38.

Jag har hört att kulturelitens barn såg Noréns dramer redan som spädbarn. Mitt första besök på Dramaten var när jag i april såg ”Andante”. Karaktärerna befinner sig i slutet av livet, talar förbi, varandra, missförstår varandra och situationen. Men trots demensen minns de sin klass, ända in i döden. Man ska inte tro att pjäsen handlar om något, säger Norén i en intervju inför premiären. I en tid när tonerna går höga kring kommunikation – ”bara vi samtalar med varandra kan vi lösa allting, också krig” – blir denna underliggande skepsis till kommunikation och provprat närmast en nåd. Men för mig handlar den också om förlorade relationer mellan fäder och döttrar. 

Lars Norén står på de svagas sida. Foto: HENRIK MONTGOMERY / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

I dag fyller Lars Norén 75 år, innan sommaren är slut fyller jag 38. I dag finns i min bokhylla en egen Norénsektion. Efter att jag började läsa Norén blev inte världen bättre men, precis som poeten Erik Beckman en gång hävdade, innehållsrikare. Noréns författarskap utmanar den stora berättelsen. Fragmenten gör nedslag i det stora och det lilla livet. Bekräftar att vara dissociativ inte handlar om en störning utan om att det i ett kapitalistiskt samhälle är närmast omöjligt att vara hel som människa. 

Jag känner mig inte hemma i den kulturklass som bryr sig mer om vilka kulturpersonligheter Lars Norén skriver om i dagböckerna (alltså sig själva) än vad vi som inte föddes med kultursked i mun får ut av att läsa dem. För mig har ”En dramatikers dagbok” varit ett hem i en kaosig tillvaro. Jag var skör, att läsa dagböckerna fick mig att känna styrka. Genom att läsa Norén lärde jag mig bli besatt av strukturer och skrivande som ett sätt att komma bort från mig själv. Som ett sätt att stävja oron. En mening till, ännu en sida, orden i kamp mot det snabba livet och den långsamma döden. 

 

LÄS MER – Sara Abdollahi: Hon sörjer de döda i sina dikter 

LÄS MER – Anna Hellgren: Jag hoppas att Majken Johansson ler i sin himmel

 

Av Sara Abdollahi

Sara Abdollahi är skribent och driver litteratur- och konstpodden ”Hysteria”.

Torsdag 16 maj samtalar Sara Abdollahi med poeten Johan Jönson om att läsa Lars Norén. Rönnells Antikvariat, Birger Jarlsgatan 32 i Stockholm.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!