Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kristian Lundbergs nya dikter är skoningslösa

Kristian Lundberg. Foto: FREDRIK PERSSON / TT / TT NYHETSBYRÅN
”Requiem över en förlorad son”.
Hanna Nordenhök. Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Den envetne Kristian Lundberg fortsätter att utforska sitt Malmö.

Hanna Nordenhök bländas av en djupt omskakande dödsmässa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Jag tänker ofta på staden där jag växte upp som en stad där barn förloras i avgrunder ingen inflyttad hipsterkultur, inget nyanlagt universitet, ingen fasadputsning riktigt kan sminka över. Det är en känslostyrd tanke på det sätt föreställningar vi bär med oss kopplade till våra egna barndomslandskap brukar vara. 

Att besöka Malmö väcker alltid kluvna känslor, jag längtar dit och vill samtidigt bort – en emotionell no go-zon som blandas samman med, liksom riskerar förstärka, den mediala stämpel staden ofta får som en gängstridernas, segregationens, eller för den delen antisemitismens förtappade plats. 

De förlorade barnen i mina tankar är ofta pojkar, fångade i missbruk och våld, i sina egna oroliga drömmar. Inuti mig är Malmö ett slags brusten pojkvärld, ett slukhål som kräver sina offer. I samtidslitteraturen finns den världen till exempel beskriven i en av de mest fulländade svenska romanerna jag vet, ”Eländet” av Andrzej Tichý, en obevekligt exakt Malmöskildring där pojkar virvlar bort genom stadens tunnlar och schakt som obetydliga partiklar av skadat ljus. 

Liksom den givetvis också finns hos Kristian Lundberg, denne outtröttlige uttolkare av staden och dess övergivna människor – i en febril ström av självbiografiska romaner, deckare, poetikböcker och poesi. 

Östra kyrkogården

Och visst utgör diktboken ”Requiem över en förlorad son” delvis ett mycket bekant Lundbergskt universum med sina återkommande Malmöadresser, liksom bildande koordinater på en ”nedärvd karta” av närmast metafysiska mått. 

Eller med sina Malmöljus, de som bryter in genom fönstren i skuggiga lägenheter där någon sitter och skriver, febrigt och som i bön, för att överbrygga mörkren från barndomen, staden, den egna destruktiviteten. 

Ändå är det som om dessa dikter lyser starkare och mer skoningslöst än något annat jag läst av Lundberg. Det är någonting med hur diktens sofistikerat gestaltade kristna teologi i varje andetag innebär ett förkroppsligande av trons bilder – så genomlevda att bibelreferenser och liturgiska anrop aldrig blir påklistrade utan tvärtom helt nära och drabbande. 

Vilket i och för sig inte är något nytt i Lundbergs poesi, bara ännu mer elaborerat och flyhänt. Så kan Abrahams offer av Isak, Lasarus uppväckelse från de döda, Libanons cedrar och Israels grönska paras med panoramor över Malmö Ban, tomma parkeringsplatser och Industrigatans gamla prostitutionsstråk när det fortsätter in genom Östra kyrkogården. 

Det är också någonting med vreden och den bedövande sorg som rör sig i dess underström, och hur dikten inte skyler över den. Hur mörkt oavlåtligt droppar genom ljust, och tvärtom. En sårbarhet prövas, liksom utan att skygga. 

Dödsmässa

Här erbjuds ”inget skydd i språket, ingen kan / skriva samman det som är brutet”. Kristus är både ”lejon och antilop”, en paradox lika ofrånkomlig och orimlig, fruktansvärd och mirakulös. Ja, han kallas här rentav ”barnamördaren”, men blir samtidigt det skyddslösa ”djur eller barn / vi för till slakt”. Människosonen ”som slog / ihjäl söner”, och därför inom sig bär ”minnet av alla söner / som sändes ut i krig, det här är det kriget”. 

Det klirrar i Lundbergs våldsamma dikt av dessa pojkkroppars svindlande glasskörhet. Av barn ”upplösta av gränspolisens våld” eller genomstungna av ”kanyler i närapå helt obefintliga vener”, besjungna i en förvriden Jesusbön. Som ibland förvandlas till vettlös, närmast makaber, vädjan, om att ”besegla” barnet som föddes till pojke in i denna värld. Ja, ”slå ihjäl honom”, ber dikten ur sin förtvivlan, ”krossa hans bakhuvud när han föds / krossa varje ben i hans kropp när han föds”. 

Jag vet inte vilken plats i denna sonelegi den flicka har som också figurerar i dikten, hon som måste sänkas ner i jorden i en vitlackerad kista. Möjligen är hon lika mycket offerlamm som diktjaget självt, eller som minnet av någon han en gång var. En Kristuslik liten stjärna. Ett jagat byte i den grå staden. En kropp lindad som ett spädbarn eller en död. 

Kristian Lundberg har skrivit en djupt berörande, ja, omskakande, dödsmässa.   

 

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Den här boken är ett litet mästerverk

LÄS MER – Hanna Nordenhök: Att skriva kritik är att riskera något

LYRIK

KRISTIAN LUNDBERG

Requiem över en förlorad son

Lindelöws,  94 s.

Hanna Nordenhök är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Asparna”.

I tv-spelaren högst upp i artikeln visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen. Gäst är Fredrik Virtanen. Programmet finns också som podcast.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!