Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konstnärens guide till barnens galax

Kristoffer Leandoer.Foto: OKÄND/Förlag.
Martina Montelius.Foto: FOAD BAGHLANIAN/Atlas förlag

I en ny bok undersöker Kristoffer Leandoer barndomens roll i skönlitteraturen.

Martina Montelius tänker ha den innanför västen tills hon blir gammal.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SAKPROSA | RECENSION. Kristoffer Leandoers Augustnominerade essäbok "Mask: litteraturen som gömställe" från 2010 är en av mina största läsupplevelser de senaste tio åren. Den skalar författarskapet, ett fransigt blad i sänder, och spionerar på författaren, hennes pseudonymer och de tankesnaror hon snärjer känslolivet i. 

Nya "Barn – paradiset och flykten därifrån" tar på sätt och vis vid där "Mask" slutade. I Leandoers läsning av barnens liv i litteraturen är (den relativt nyuppfunna) barndomen en mytologiserad värld, ständigt skildrad av oss som lämnat den – oavsett om känslan är fasa eller nostalgi. 

Ur sårets vätskor

Hans råd till en författare i vardande är att se till att få en lycklig barndom, som sedan alltför tidigt rycks bort. Ur det sårets vätskor kan man fiska upp hur många känslor och sägor som helst. "Att skriva är att använda spädbarnets språk", konstaterar Leandoer apropå Marguerite Duras roman "Vicekonsuln", ur vilken han citerar: "Att skriva är också att inte tala. Det är att tiga. Det är att skrika utan ljud". 

Boken söker vidare genom sagans historia – den sovjetiska perioden 1920-35, lär jag mig, var en storhetstid för barnkulturen. Där och då var utövandet av kultur för barn inte en sorts språngbräda in i "riktig" konst för vuxna, som det tyvärr är på sina håll i Sverige i dag, utan ett prestigefyllt värv i sin egen rätt. 

Specialinriktad uppfostran

Men den dova undertonen av specialinriktad uppfostran fanns där hela tiden, och gatubarnen levde och dog i radioskugga. I miljontal. Det är bara ett exempel på barnets eviga, och i småbitar brutna, roll som språkrör och rekvisita – inte bara för vuxna anhöriga och ambitiösa sagoberättare, utan för hela samhällen. I västvärlden har vi på senare år sett många barnböcker som är direkt socialrealistiska; om psykotiska föräldrar, rasande föräldrar, ensamhet. Det är säkert bra – men varför har jag en krypande känsla av att författarna ingår i en vuxenvärld som desperat försöker tvätta av sig något? 

Lek i trapetsen.Foto: JIMMY GUSTAFSSON

Detta något är skulden över att vi aldrig kan förnimma livet genom barnens kroppar och tankevärldar. Att vi ofta bara ser dem med ett halvt öga, hur vänligt sinnade vi än tycker oss vara. Leandoer konstaterar i början av sin bok att det är vuxna som leker – barnens lekar är aldrig på låtsas. De är på riktigt. Vuxna leker att de leker. Och plötsligt är även våra barns barndomar slut, och därmed vår ursäkt för att låtsas leka försvunnen. Tilläggas kan att vi förmodligen leker för det mesta; vi leker att vi klarar uppgiften att vara vuxna. Att vi inte fortfarande är ensamma, stundtals desperat trygghetstörstande små barn. 

Babydrama

Egentligen är all konst dömd att misslyckas, om den har ett tydligt formulerat mål. Mottagarens reaktioner går aldrig att styra. Därför behöver konsten vara mållös: ett skott i mörkret, om än med erfaren och bestämd hand på avtryckaren. När vi riktar oss till barn blir det extra tydligt – se bara på Suzanne Ostens teaterföreställning "Babydrama" (2005), för barn i åldrarna 6-12 månader. Vem vet vad en bebis tycker är intressant teater? Osten forskade grundligt, men till sist måste man bara blunda och hoppa. 

Foto: LESLEY LESLIE-SPINKS

Leandoers bok är egentligen värd en essä om sig själv, i stället för en recension. Den är omöjlig att bortse från för var och en som vill skapa kultur för barn, intressera sig för barn eller försöka leka med sig själv. Med barnsligt allvar klättrar den likt en inoljad silkesapa mellan alla åldrar i ett barns, och i barnkulturhistoriens, liv. Den redovisar snustorrt likt en överbegåvad elvaåring, för att i nästa stund ställa en fråga, med fingret i munnen, högst fem år gammal. Jag kommer att bära den innanför västen tills jag är gammal nog att gå i barndom. 

 

Sakprosa

Kristoffer Leandoer

Barn - paradiset och flykten därifrån

Pequod Press, 215 s. 

 

Martina Montelius är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudboken "Stackars Birger".

Lyssna på senaste avsnittet av Expressen Kulturs podcast "Lunch med Montelius" HÄR.