Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konsten att vilja dö men hållas kvar av kärleken

Björner Torsson (1937-2020).Foto: ULLA MONTAN / BONNIERS
Daniel SjölinFoto: OLLE SPORRONG

Det är bättre att släppa orden fria när man närmar sig slutet.

Daniel Sjölin läser Björner Torssons sista diktsamling.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Av sjukdom ställd inför sig egen död har poeten ett val. Vända sitt ansikte mot de älskande (ifall man har några) och dela aftonen i tystnad med dem – eller dikta – och då som alltid delvis vänd mot självet. Det kan nog vara en smärtsam sak att som livskamrat till en döende poet, se henom ila en sista gång till sitt förråd av oavslutat, oskrivet, ouppgjort, och likt en ekorre plocka fram älsklingsnötterna och knacka på dem. Arbeta i stället för att närvara. 

Björner Torsson, som nyligen gick bort, tycks ha valt att skriva hela vägen till morfinet: ”Allt är vackert. Meningslöst att värja sig mot kvinnorna på onkologen”. Men som få andra visar han att detta är inte är självupptagen gest. 

Anledningen framgår i titeln ”Vara sten i sin sko”. Om det är våra unga samtidspoeters ädla plikt att befatta sig med jagupplösning, flytande kroppsgränser och en postmodern relativism som, dragande på tunga vagnar av sex och samlevnad, tunnlar sig in i själstomhetens torgskräck, är uppgiften betydligt svårare för dig på onkologen. 

Nu är det jaget som står vid vaken.

Det är nämligen du som ska dö. Det är du som är stenen i skon, eller som Torsson skriver: ”Hur uppenbar kan man låta sig bli?

Om man nu kan kalla ”sista samlingen” för en genre (en personlig favorit är Werner Aspenströms ”Israpport”) finns det bättre och sämre. Bättre blir de dikter som likt debutverk är befriade från präktighet. De blir yvigare, mer emotionellt drivna, generösare med de motiv som varit hjärtats hellre än estetikens och eftermälets. 

Och hit kan vi tacksamt räkna ”Vara sten i sin sko”. Den spretiga stilen känns igen, liksom lekfullheten som bullar upp med distans innan allvaret. Den avslutas med ett ofärdigt prosaäventyr, som vill ärvas och övertas mer än pråla. Här finns också den genom författarskapet återkommande isvaken, som i barndomen slukade hans vän. Nu är det jaget som står vid vaken. 

”Jag vill dö / Men kärleken håller mig kvar.”

En kärlekshandling att knacka på nötterna

Ännu några dagar i språket, som är oändligt men inte kan ta över vår kropp hur vi än försöker. Vad göra då? Vaken vidgar sig. En grimas kanske? ”Med språket måste man vrida om näsan på verkligheten”.

Också den kvarlämnade älskade ska ju en dag dö, men då ”i ett skum av änglavingar”. Okänsligt sjunget? Den älskade kommer också att lida sin död och desto mer ensam.  Men nu är det dig själv du tar med dig i döden, inte kärleken. Och förhoppningsvis var det dig själv du tog med dig i kärleken. Om ett innersta av dig har sökts i skrivandet, är det därför en kärlekshandling att knacka på nötterna en sista gång. 

Så att det åtminstone fullt är du som försvinner i vaken. 

Poeten Björner Torsson fattas oss. 

 

LYRIK

BJÖRNER TORSSON

Vara sten i sin sko

Nirstedts, 82 s.

 

Daniel Sjölin är redaktör på Expressens kultursida.