Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han vänder bort blicken från klimatet och metoo

Kjell Westö.Foto: Thron Ullberg
”Tritonus”
Victor MalmFoto: IZABELLE NORDFJELL

Kjell Westös nya skärgårdsroman ”Tritonus” är vacker och vemodig. 

Victor Malm saknar dock den eleganta mästarens vanliga skärpa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Kjell Westö kan kallas en ganska konservativ författare, åtminstone om man är beredd att acceptera att adjektivet ibland, framför allt vad gäller litteratur, kan vara högsta beröm. Han skriver eleganta, stora romaner, konstruerade med en övertygelse om att den trovärdiga och sanna berättelsen om vår värld bara kan skrivas genom enskilda, helt tillfälliga människors livsöden; det stora ryms i var och en av oss, hur små och betydelselösa vi än ser ut att vara. 

Så också i ”Tritonus”. Helsingforsskildraren Westö har dock bytt miljö. Nu är det inte huvudstadens vackra byggnader som utgör fond, utan den anonyma skärgårdsön Ravais ensligt belägna hus. 

Bland dem låter Thomas Brander, dirigent av internationell stjärnkaliber, resa ett slags palats, kallat Casa Tritonus. Det ska bli hans tillflyktsort. Karriären, som en gång tog honom till de största scenerna och gav honom de finaste recensionerna, har börjat peka nedåt. Jobben kommer fortfarande, men de har inte samma tyngd, prestationerna svajar och kvinnan som en gång drogs till honom har hittat en annan, yngre, mer glänsande stjärna. Allt utan uppenbar anledning. Den som anar en författarens självrannsakan, eller kanske snarare konstnärliga oro, är nog inte paranoid, men riskerar att missa poängen. 

Två liv som varit alldeles för nära botten börjar, liksom tillsammans, röra sig uppåt igen.

Bredvid Brander bor kuratorn Lindell. Han är också musiker, fast en oskicklig sådan. Tillsammans med ett gäng skärgårdsvänner har han ett coverband som drar storpublik på den lokala baren. Dessutom är han djupt involverad i öns lilla samhälle. Känner alla, ser alla, bryr sig om alla. 

Deras gryende men långtifrån konfliktfria vänskap är romanens dramaturgiska motor; de liknar varandra, trots att deras liv är fundamentalt olika. En av dem är förvisso däven, butter och indignerad, medan den andre är sorgsen, utåtriktad och entusiastisk, men som berättelsen rör sig från tidig höst till sen sommar och konflikterna på ön tilltar, tvinnas deras liv in i varandra. Rör sig mot förståelse, försoning, gemenskap, kanske till och med något som liknar glädje. 

Det är vackert. Och vemodigt. 

Två liv som varit alldeles för nära botten börjar, liksom tillsammans, röra sig uppåt igen. Kanske inte mot frälsningen, inte bort från olyckan och sorgen. Vissa sår kan inte läka. Men mot en en nåd som gör livet en aning lättare att bära. Westö har aldrig skrivit en bok som känns så djupt mänsklig, och definitivt inte en som det bara känns befriande, inte det minsta klichétyngt, att kalla just mänsklig. 

En flykt in i konsten, eller musiken, den vackert spelande prosan, bort från städernas myller av världsproblem, till skärgårdsöns mer oberoende tillvaro?

Möjligen imponerar ”Tritonus” inte på samma sätt som ”Den svavelgula himlen” från 2017 eller mästararbetet ”Hägring 38” från 2013. Den är rakare och enklare. Mindre anspråksfull. Vår tids generalkonflikter – metoo, rasismen, klimatkrisen, faktiskt också coronapandemin – flikas in i berättelsen, men mest som dekor, ovälkomna men ofrånkomliga element, inte ämnen för den stora författaren att avhandla på djupet. 

En flykt in i konsten, eller musiken, den vackert spelande prosan, bort från städernas myller av världsproblem, till skärgårdsöns mer oberoende tillvaro? Ja, om man ska hårdra det. Det kritiska ögonblick som vi just nu genomlever blir irriterande bakgrundsbrus, inte något stort och svårt som den seriösa författaren har en skyldighet att ta ställning till. 

Och det är synd. Författaren till ”Hägring 38” mer än antydde att författare och intellektuella har plikter som är större än konsten, att de måste se på världen med en fast blick, härda ut i det komplicerade och kluvna; jag älskar det vackra och vemodiga, inget snack om saken, och jag vill tro på den enkla försoningstanke och dröm om gemenskap som Westö gestaltar i ”Tritonus”, men det är svårt. 

Alldeles för svårt. 

 

ROMAN

KJELL WESTÖ

Tritonus. En skärgårdsberättelse

Albert Bonniers förlag, 382 s. 

 

Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.