Kjell Askildsen vet allt om vårt lidande

Kjell Askildsen skriver med ett närmast högstämt språk, men blir aldrig manierad.
Foto: FINN STÅLE FELBERG
"Noveller" är tonsäkert översatta av Ragnar Strömberg.

Kjell Askildsen är en av den norska litteraturens verkliga giganter. Martina Montelius läser hans noveller med en stigande känsla av existentiellt obehag.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

De är ganska få, författarna som klarar att härbärgera och beskriva den irrationella smärtan i att leva utan att göra så stort nummer av den. När paniken och omöjligheten skildras lågmält blir reaktionen inom läsaren ofta desto starkare. 

När jag läser den digert prisbelönta norrmannen Kjell Askildsens noveller, nyutgivna i urval och förtjänstfullt översatta av Ragnar Strömberg, kommer jag hela tiden att tänka på Dostojevskij

Spritglas och blomfält

Askildsen har något av samma språkmusikaliska egenheter: ångest som skildras smygande men precist, som ligger och sjunger i blomfält, spritglas och lägenhetsgolv, utan att vi riktigt förstår hur författaren burit sig åt för att nedsänka den där. Den ligger bara och halvsover i texten, oroligt, med ett öga öppet, tills den utan förvarning erupterar, eller faller över textkanten och är borta, och sedan är novellen slut. 


LÄS MER – Martina Montelius: Göran Sonnevi störtar rakt ner i själen 


Askildsen har oavbruten kontroll över sitt instrument, och faller aldrig för frestelsen att ge mig sinnesfrid i form av pedagogiska nycklar till sina berättelser. Var och en av de ofta mycket korta novellerna lämnar mig med en känsla av oro. 

Att läsa Askildsen är som att bli förälskad i någon som man vet kommer att göra en illa. Föga uppbyggligt, men hypnotiskt lockande i vissa sinnestillstånd. Det mest påtagliga exemplet är “Carl Lange”, ursprungligen publicerad 1983, om en man som oskyldigt misstänks för våldtäkt mot en minderårig flicka. Ja, han är oskyldig till brottet, men inte till att vara en människa med en kall film av något skrämmande över sin inre hud. Han kunde ha varit skyldig, det känns i språket, i Carls rörelser, i hans sömnlösa besatthet av polisen som misstänker honom, och i hans precisa rörelser genom sin isolerade tillvaro. 

Semester i Grekland

Hans själväckel förflyttar sig in i mig när jag läser, och världen blir ett tonsteg dovare. Novellen sitter kvar i kroppen som en otäck dröm. “Allt som förr”, från 1982, har samma effekt. Ett gift par på semester i Grekland (ett land som återkommer hos Askildsen) blir otäcka strålkastare över den känslomässigt perverterande effekt ett plågsamt äktenskap kan ha på människorna i det. 

De är knappt människor längre, inte som förut, utan skådespelare i ett sadistiskt regisserat destruktionsdrama där bara röster och markeringar finns kvar, utan spår av levande innehåll. 


LÄS MER: Martina Montelius om utvisningarna till Kabul: Jag hoppas framtiden dömer oss hårt 


Genom samtliga texter löper ett tydligt tema: katastrofen som andas alldeles under en vardaglig, ibland vacker, yta. Här ingår Askildsen i en mycket lång och populär, främst västerländsk, berättartradition. Det är något med oss människor i den här delen av världen. Ska man tro våra författare vill vi hålla fast vid våra livsideal absurt långt efter att de ohjälpligt krackelerat. 

Men Askildsen, född 1929, bär en extra dimension av något närmast högstämt i sin språkbehandling, utan att någonsin bli manierad. I hans texter niar man varandra, man har med sig en patina av uppsträckt artighet till och med i vredesutbrotten. 

Den extra doften av anakronism gör effekten ännu starkare: vi bedrar oss själva. Vi bedrar varandra. Och vi lider av det. 



NOVELLER

KJELL ASKILDSEN

Noveller

Natur och kultur, 303 s.



Martina Montelius är författare, dramatiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Ibland är man lessen ibland är man glad".