Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kennet Klemets/Lux interior

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

KENNET KLEMETS | Lux interior | W&W

Den klassiska föreställningen om ikonen är att den har andats fram Guds avbild.
Att den alltid är bristfällig.
Vi anar, antar, föreställer oss – aldrig är bilden hel och odelbar. Perspektivet är avgörande: storleken på Jesusbarnet, de mogna anletsdragen som skall avslöja det vi redan vet. På ett plan blir vi just då gudars likar – vi delar kunskap. Vi möts i föreställningen om att allt redan är avgjort. Det är den problematiska brytningen mellan det som betecknas och den som beskriver det.
Kennet Klemets utger nu sin fjärde diktsamling. Och den lämnar mig med en stigande känsla av irritation, med en känsla av att jag aldrig kommer fram. Han anknyter till viss del till ikontraditionen. Lux Interior fullföljer det arbete som påbörjades med samlingen Accelerator (2005).
 Återigen ser vi det slutna, halvsmarta tilltalet. Dikterna är medvetet osköna, kortfattade, ibland kan det räcka med en enstaka rad, ”Att demontera värden”, kan det plötsligt stå. Dikterna följer ett slags inre logik. Det enklaste skulle naturligtvis vara att hävda att Klemets är en språkinriktad civilisationskritiker. Det är att göra det för lätt för sig. Lux interior är så mycket mer än det: ”Ordet som är nerlagt i mig/och som förmår rädda mitt liv./Så mycket blir sagt i kropparna./Generation efter generation av utestängda/i solidaritet med de utestängda.”
En förbryllande diktsamling som förmår att utmana och dra världen och läsaren till sin spets. Imponerande.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!