Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Katarina Janouch - Sommarbarn

Katarina Janouch. Foto: Cornelia Nordström

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FAKTA

Katerina Janouch | Sommarbarn | Piratförlaget

Katerina Janouch tar oss till sin barndom i idylliska Prag under 1968 då kommunismen blommade och Brezjnev var helvild. Hon är lycklig i sitt Prag med familj och vänner. Allting är jolly good tills Sovjetmakten tar över landet.
Men känslan av sorg och olycka kommer inte fram i berättelsen. Janouch lyckas aldrig ta in Pragvåren. I stället överdoserar hon på massiva miljöbeskrivningar och korta meningar om hur folk ser ut och vad de har på sig. ”Pojkar har byxor med pressveck. Vi sover, äter, åker spårvagn. Jag är förvånad. Jag har lackskor. Jag känner ingenting.” Bla bla bla.
Som läsare skulle jag vilja ha längre meningar. Bla bla bla bla.

Just det,
jag känner ingenting. Janouch berör mig inte. Efter 50 sidor har jag tröttnat på
tsunamin av vackra och nostalgiska diabilder.
Vi får följa henne i kronologisk ordning. Först kommer hon till världen och sen blir hon ett och sedan två, och så vidare. Hon leker med Barbie och hoppar mellan hustaken i Prag och sen börjar hon skolan och sen får hon en lillebror och sen händer det inte så mycket mer.
Och sen undrar jag vad hon vill berätta och varför hon använder bebisspråk? Det är en naiv liten flicka som frågar sig om saker och ting hade med politik att göra. Det står i baksidestexten att boken ska handla om Sovjetmakten som intar Tjeckoslovakien. Men det gör den inte. Den handlar om längtan efter valar, delfiner och annat gulligt.
I takt med att flickan åldras ändras också språket. Läsaren ska bli ett med huvudpersonen Katerina. Men det händer aldrig eftersom berättelsen spretar åt olika håll och det enda som består är fortfarande beskrivningar av hårmodeller, äppelträd, daggmaskar och lövgrodor.
Tänk om alla som har invandrat till Sverige skulle ta och skriva en bok om sin hemlängtan och svåra flykt hit. Själv reste jag första klass med Lufthansa. Det var jättejobbigt. Jag var tvungen att be om mer läsk tre gånger.
 Sommarbarn är en bok för Brommabor som vill bre ut sig i hammocken och få en hastig inblick i öst.


Negar Josephi
Negar Joshepi är medarbetare på Sveriges radios Kulturnytt.kulturen@expressen.se