I kamp med Torbjörn Flygts Himmel inser jag att den boken kanske inte är så bra som jag vill att den ska vara. Vilse bland samtidsmarkörerna längtar jag efter en berättelse som låter människor vara bara sig själva samtidigt som deras livsöden fortfarande berättar något större om vår tid – och titta, som ett brev på posten kommer Katarina Bjärvalls debutroman Under tiden.
Tidigare har Bjärvall skrivit fackböcker om relationen mellan familjeliv och konsumtion och om svenska språket i en mångkulturell vardag.
Mer förankrad i samtiden kan man knappast bli, och hennes roman kunde ur samtidsaspekt ha urartat till någonting alltför programmatiskt. Här skengifter sig en kurd för att få uppehållstillstånd, här tampas en ensamstående mamma med sin oro för tonårsdottern, här finns en medveten bild av boendets klassbetingat sedimentära skikt i Stockholm: de uppåtsträvandes überdyra bostadsrätter, de obemedlades slitna hyreslägenheter, medelklassens radhus och villor.
Varningslamporna blinkar, risk för ännu en bok där någon svenne vet bäst om allt och alla, men Under tiden visar sig vara något annat.
À la Raymond Carver spinner Bjärvall ett nät av sammanträffanden så osannolika att man slutar tro på slumpen, ännu en tuff grej att försöka sig på för en författare, men hon lyckas undvika att trassla till det för mycket eller förlora läsarens förtroende.
I stället känner jag flåset i nacken: När som helst kan ett liv som var hyfsat ordnat gå snett. Det händer inte bara i böcker, det händer dig och mig. När som helst, å andra sidan, kan också en uppfuckad tillvaro ordna sig, men ”flås i nacken” är ändå den här bokens signum. Känn på bara hur det kan vara att bli förhörd av en handläggare på migrationsverket och veta att ditt liv hänger på den sköra tråden, och varför ligger det en spya under kudden i sommarstugan där ensamma tonårsmorsan Dagny bryter sig in sedan hon kört ihjäl en person och smitit från olycksplatsen?
Spyan får ingen förklaring. Vissa trådar i Under tiden lämnas hängande. Det är rätt. Världen är full av oförklarliga spyor, varför inte också böckerna?