Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kata Dahlström – en kaotisk superkändis

Kata Dahlström (1858-1923).Foto: WIKIPEDIA
Gunnela Björk.Foto: Martin Henningsson

Agitatorn Kata Dahlström är en av arbetarrörelsens pionjärer men har aldrig riktigt passat in i dess historia.

Ulrika Kärnborg läser en efterlängtad ny biografi över en färgstark individ i en kaotisk tid.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

“En revolutionens vestal, som ständigt håller dess heliga eld brinnande och tänder den på okunnighetens och slöhetens mäst primitiva härdar.”

Så passionerat beskrivs agitatorn Kata Dalström (1858-1923) – en av arbetarrörelsens superkändisar – i det första numret av socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Stormklockan från 1908. Den sortens positiva omdömen var ovanliga. I den borgerliga pressen skildrades “fru Kata” oftare som en farlig samhällsomstörtare och, i likhet med andra framgångsrika kvinnor, en fysiskt motbjudande gammal ragata.

Men för förra sekelskiftets radikala unga, som den knappt tjugoårige Per Albin Hansson, var hon en intellektuell förebild, dyrkad modersgestalt och “äkta representant för kvinnoemancipationen”.

Så vem var hon egentlig, överklasskvinnan som tog plats i Socialdemokraternas partiledning, blev älskad av folket och sedan avföll till kommunismen?

 

LÄS MER: Ulrika Kärnborg recenserar Katarina Wennstams nya roman 

Superkändis

I en efterlängtad ny biografi tecknar historikern Gunnela Björk ett konturskarpt porträtt av en färgstark individ i en kaotisk tid. Maria Carlberg, som hon hette från början, föddes som äldsta barnet till ett förmöget ingenjörspar i Bergslagen. Tidigt kom hon att dras till intellektuella miljöer där man diskuterade tidens stora frågor: kvinnans emancipation, religionsfriheten och socialismen. Genom föreningslivet fick hon kontakt med den internationellt uppburna författaren och samhällsdebattören Ellen Key, som uppmuntrade henne att skriva artiklar i olika samhällsfrågor.

1894 skaffade hon sig (trots makens, den ultrakonservativa Gustaf Dalström, uttalade motstånd) partibok i Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. Några år senare tog hon som första och enda kvinna plats i partiledningen.

Då var Kata (som hon alltid kallades) redan berömd som en av landets mest kända agitatorer, älskad av folk på landsbygden för sina medryckande och eldfängda föredrag, en av det tidiga 1900-talets verkliga superkändisar.

 

LÄS MER: Ulrika Kärnborg läser en ny biografi över Hjalmar Söderberg 

Skamlöst många sexpartners

Att hon trots sin roll som frontfigur nästan har skrivits ut ur arbetarrörelsens historia är tragiskt. Men kanske även talande, både för hur partiernas historieskrivning går till, och för hur svårt det har varit både för socialdemokrater och kommunister att ta henne till sitt hjärta. Kata passar inte in. Trots de många etiketter som går att klistra på henne – grönavågare, revolutionär utopist, buddist, barnboksförfattare och socialist – går hon egentligen inte att placera i någon kategori.

Hon gjorde sig med jämna mellanrum till ovän med sina närmaste medarbetare, inte minst med barndomsvännen Hjalmar Branting, en mäktig fiende för livet. Dessutom var hennes privatliv stormigt och chockerande. Även som medelålders sjubarnsmor höll hon sig med ett skamlöst antal unga sexpartners – man skulle kunna kalla henne för sin tids Kerstin Thorvall.

Hela tiden låg hennes perspektiv provocerande nära arbetarklasskvinnornas: det var dem hon ville väcka till politisk medvetenhet, det var deras välfärd hon värnade om.

 

Ingen feminist

Ändå skulle Kata aldrig ha kallat sig kvinnosakskvinna, ännu mindre feminist. Hon missade så att säga rösträttståget. I hennes värld, skriver Björk, tillhörde blåstrumpor som den radikala författaren Frida Stéenhoff, per definition fiendesidan. Vilket i sin tur betydde att de, när det verkligen gällde, skulle ställa sig på kapitalets sida mot arbetarklassen. Den analysen, att klass alltid går före kön, har eftervärlden haft svårt att förlåta henne.

Kanske handlade det om, och nu är det jag som spekulerar, att hon i de här prydliga, ibland fattiga men alltid hårt arbetande, övre medelklasskvinnorna i päls kände igen för mycket av sig själv.

Självhat är ingen ny företeelse.

 

Ulrika Kärnborg är författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

SAKPROSA

GUNNELA BJÖRK

Kata Dalström. Agitatorn som gick sin egen väg

Historiska media, 336 s.