Går det att assimilera en maximalt vit man?

RECENSION. Två av mina vänner, båda påfallande långa och blonda, reste på semester till ett land där människorna mycket sällan var varken långa eller blonda. När de kom hem beklagade de sig över att det varit ”så mycket turister” där. Det var lite komiskt att föreställa sig hur dessa två människor, ett huvud längre än alla andra, gått omkring och föreställt sig att just de skulle framstå som något annat än turister. Men de är knappast ensamma.

Jag tänker lite på de där vännerna när jag läser Frans Wachtmeisters mörkt eleganta debutroman ”Territoriella anspråk”. Den utspelar sig i Japan, där en ung svensk man, Hans, jobbar som översättare på ett konstmuseum. Hans tror inte på assimilering, eller kanske snarare har han gett upp om dess möjlighet. Han är en ensling som har få vänner och deltar mycket lite i japanskt liv trots att han har bott där i tio år. Han klär sig i hawaiiskjortor och odlar sitt utanförskap med oklanderlig artighet.

En dag kommer en tysk gästforskare till museet. Han bär det symboliska namnet Max Weiss (maximalt vit) och han älskar med frenetisk naivitet allt som har med Japan att göra. Det är en kärlek som inte bara handlar om att gilla japansk estetik och mat, nej Max Weiss besatthet går djupare än så. Möjligen tror han att han är japan. En illusion som rätt brutalt kommer att krossas under en halsbrytande resa som han gör med den högst motvillige ledsagaren Hans.

Initialt har jag rätt roligt åt deras vedermödor. Det finns så många poänger att plocka på den tölpiga turisten som verkligen tror att han har kommit åt landets äkta själ. Vi har alla känt någon sådan. Vi har, Gud förbjude, kanske rentav själva varit en sådan. Wachtmeister har ett stramt och underskruvat sätt att beskriva detaljer och situationer som är väldigt kul. Ibland har han svårt att dölja sin formuleringsnjutning. Det är också här han är som bäst, tyvärr tappar hans prosa lite i fokus när han ska beskriva mer dramatiska skeenden. (Och, en helt formell anmärkning: inför en eventuell omtryckning bör korrekturet gås igenom en extra gång.) 

Varför befinner han sig ens – helt frivilligt – i ett land som han uppenbarligen inte tycker om?

Just när jag börjar tänka att romanen kommer att stanna där, vid en smart men lite lättviktig skildring av kulturkrockar, glider den nästan omärkligt över i något annat. Ljuset vrids också mot Hans. Det har varit lätt att vara på hans sida i förhållande till den pinsamme Weiss, men hur är det egentligen med Hans egen inställning? Är inte hans envisa förnekande av möjlig assimilering lika enkelspårigt som Weiss tröstlösa kulturappropriering? Och varför befinner han sig ens – helt frivilligt – i ett land som han uppenbarligen inte tycker om eller vill vara en del av? Vem av dem är egentligen den största tölpen? Hur ser en möjlig assimilering ut? Frågorna växer i takt med att kaoset tilltar. Och de dröjer sig kvar även efter avslutad läsning. Precis som det ska vara. 

Annina Rabe är kritiker på Expressens kultursida.