Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Är alla äktenskap tragiska i grunden?

Louise Glück.
Foto: DANIEL EBERSOLE / AP TT NYHETSBYRÅN
Victor Malm.
Foto: IZABELLE NORDFJELL

Lagom till Nobelveckan kommer Louise Glücks ”Meadowlands” ut på svenska.

Victor Malm går på djupet med årets Nobelpristagare i litteratur. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Louise Glück är förmodligen den mest lågmälda Nobelpristagaren i litteratur på senare år – och då räknar jag in den småsömniga J.M.G. Le Clézio (som bara hänryckt mig en gång, i ”Skattsökaren”). ”Meadowlands”, översatt och publicerad lagom till vad som borde vara Nobelprisveckan, är inget undantag. Den är stillsam, liksom dämpad, i sin sällsamma skönhet. 

Den är hennes sjunde diktbok och publicerades första gången 1996, samma år som poeten genomled en skilsmässa. Det behöver man egentligen inte veta, diktens självbiografiska bakgrund är varken väsentlig eller oväsentlig, men ”Meadowlands” råkar berätta om och ge gestalt åt just den erfarenhet som då var poetens verklighet, ett äktenskap som skakar och faller sönder. Med andra ord är det en kärleksbok. 

Vissa, särskilt starka dikter, är uppbyggda som dialoger, ibland som nedriga små äktenskapliga bråk (”Du skulle vara en trevligare person / om du var supporter till något. / När du gör så där med munnen / liknar du din mamma”)

Andra berättar äktenskapet genom parabler (som av någon anledning kallas för liknelser i den svenska översättningen). Sedan har vi det mytologiska sceneriet som skojfriskt och lättsamt låter kärleksberättelsen och en del bihistorier från ”Odysséen” fungera som en mall för den sönderfallande relationen: Penelope och Odysseus, plus Telemachos, skilsmässobarnet, som ser sina föräldrar utifrån, kommenterar dem: 


När jag som barn betraktade

mina föräldrars liv, vet ni

vad jag tänkte? Jag tänkte

hjärtskärande. Nu tänker jag

hjärtskärande, men också

helgalet. Också

väldigt roligt.


Förresten, är ”helgalet” verkligen en bra översättning av ”insane”? Fångar ”hjärtskärande” det akuta i engelskans ”heartbreaking”? Vad med ”vansinnigt” och ”förkrossande” eller ”hjärtslitande”? 

Den sortens tankar dyker upp flera gånger när man läser Stewe Claesons försvenskning av Glück. Ofta är det småsaker, valörfrågor, men det påverkar. Som när Glück lika ledigt som dubbeltydigt leker in lagnamnet New York Giants i ett äktenskapligt bråk, ”No giant / would talk the way you talk”, varpå Claeson skriver ”Ingen Giants-anhängare / skulle prata som du pratar”.

Kärleken bara är. Och försvinner. Det gör oss ledsna.

Eller som när Glück på ett annat ställe skriver ”If I wanted only to hold you/ I could hold you prisoner”, och Claeson tolkar: ”Hade jag velat behålla dig/ hade jag hållit dig fången”. Varför välja bort det rakare, snyggare ”Om jag bara velat hålla dig”, när själva tanken i denna dikt, där gudinnan Kirke talar till Odysseus, verkar vara att hon vill behålla honom, men inte mot hans vilja?

Jag menar inte att översättningen är undermålig eller dålig. Jag menar snarare att jag hela tiden hör och störs av dessa smågrejer. Och att det är omöjligt att göra rätt. Det gäller för både poesiöversättningar och kärlek. 

Man ska ju inte blanda ihop problem och mysterier. 

Glück verkar själv anse att kärleken hör till den senare kategorin, och att den därför saknar svar och lösningar. Det är det som är äktenskapets tragedi. Kärleken bara är. Och försvinner. Det gör oss ledsna: ”jag hade gärna sett dig lämna jordens yta /  för du är allt som är fel i mitt liv / och jag behöver dig och begär dig”. Den sista radens inledande konjunktion, ”och”, rymmer en sanning som andra ord inte kan uttrycka.

På ett liknande, skevt upplysande sätt fungerar parablerna. I ”Liknelsen om duvan” berättar Glück en historia om en duva som längtar efter att bli människa, och vars längtande, vackra sång samlar beundrande bybor under ett blommande körsbärsträd. Sedan slår längtan in. Duvan blir människa. Men på bekostnad av det som gjorde henne älskad. Sångtonerna surnar, blir fadda. Glück summerar historien med en visdom:


Därför är det trots allt sant, inte bara

en konstens regel:

ändra din form och du ändrar din natur.

Och detta gör tiden med oss.


Parabler som denna, liksom de homeriska ödena, används för att ljussätta och tolka de karga, sarkastiska och otydligt vackra dikterna som utspelar sig mitt i det sönderfallande äktenskapet. Det är en retorisk konstruktion som är lätt att rynka på fina näsan åt – så tydlig, så pedagogisk – men jag tycker att den är otrolig. Det blir nämligen aldrig tydligt, eller pedagogiskt. Kärleken förblir ett mysterium, lika ful och svår som vacker. Något som kanske bara kan gripas just så här. I den genuina insikt som ett malplacerat ”och” rymmer. 


POESI

LOUISE GLÜCK

Meadowlands

Översättning Stewe Claeson

Rámus, 76 s.


Victor Malm är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.