Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kärleken är granne med förödmjukelsen

Lyra Koli.Foto: Modernista.
Foto: BJÖRN DALIN / STOCKHOLMS UNIVERSITET

Kropparna är inte fria att njuta av varandra i Lyra Kolis ”Blödningen”.

Ulf Olsson läser hennes roman om den självövervakande medelklassen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION. Hur blir man nu människa, hur får man kontroll över sig själv, över sitt liv, sina känslor? Runt sådana frågor, triviala och komplexa, vävs Lyra Kolis roman ”Blödningen”. Titeln anger den centrala bild som styr romanen: människor blöder. Menstruationsblod – men också ”bleed”, lajvspelens begrepp för hur personligheten bryter sig in i spelet, påverkar det. Men vad som först var negativt tycks ha blivit positivt: det personliga ska påverka spelet. Och ”bleed” blir då också en bild av romanen vi läser: verklighet och fiktion blöder igenom varandra.

Därför bryter Koli förloppet, och utlägger i essäns form problemet med verklighet och fiktion: ”Det finns inget sätt att förklara vad som är på riktigt och inte i en roman, eftersom det mest betydelsefulla alltid framträder ofrivilligt.”

Vi följer några personer som på olika vis drabbar varandra. I centrum av romanens presens står Em, som lever i ett förhållande med Julie. Men Em kan inte glömma hur en ung man rör vid henne under ett lajv. Och sakta förgrenas romanen, perspektiv bryts mot varandra, handlingstrådar dras åt olika håll. Koli kan på ett märkvärdigt vis fixera känslornas dubbelhet, deras både-och snarare än deras antingen-eller: kärleken är här sannerligen granne med förödmjukelsen. Men kropparna är inte fria att bara njuta varandra. Sexuella praktiker låses i identiteter och hierarkier, i trans, samkönat, hetero – men än svårare att överskrida är det gamla vanliga jaget.

De röker på, tar lite ecstasy, dricker för mycket, lajvar – men förmår aldrig lämna sig själva.

Människorna i Kolis roman är av den stockholmska medelklasstypen, känd från den samtida romanen: de kör bil från skärgårdshemmet till arbetet på universitetet, flyger till London för att få ligga, går på workshop om hur man får ögonkontakt. Em ser denna värld från ett skevare håll, och hennes diagnos av flickvännens barndomshem verkar helt rimlig: ”Luften i det här huset är liksom fylld med något paralyserande ämne, en välmenande medicin som förlamar musklerna och initiativförmågan.”

Kolis gestalter är framför allt upptagna med sig själva. De röker på, tar lite ecstasy, dricker för mycket, lajvar – men förmår aldrig lämna sig själva. Här pågår en sådan intensiv själviakttagelse att man måste kalla den självövervakning. Allt som händer jaget registreras, behandlas, nyanseras: världen reduceras till en ”knut av passiv aggressivitet”. Så spelar Em också ständigt in sig själv, stirrar på sig själv på bildskärmen, talar om och med sig själv.

Och hon tänker, i ett ögonblick av klarsyn, att hon ”måste sluta mata tillståndet med uppmärksamhet”. Men varken hon eller romanen själv förmår egentligen göra det. Mig tycks det vara en genomgripande förvirring som kärleken producerar, och svaret på den är denna intensiva självövervakning, registrerandet av varje känsloförnimmelse. Det är nog bara medvetslös medelklass som så kan ägna sig åt sig själv.

 

Roman

LYRA KOLI

Blödningen

Modernista, 256 s.

 

Ulf Olsson är kritiker på Expressen Kultur. Hans senaste bok är ”Paradoxografi. Strindbergs sena verk.” 

 

Lyssna på Lunch med Montelius

https://embed.radioplay.io?id=75111&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.